Jag började söka mig själv häromdan, för jag råkade titta mot spegeln och fick en chock när jag märkte att det inte var jag i spegelbilden.
”Oooh JÄNTTAN” ropade jag som en svordom, medan jag i mitt chocktillstånd tappade balansen och tumlade omkull för att sedan sakta krypa fram mot spegeln igen för att se om det jag såg var sant. Det var sant som FEN! Ingen carina där.
”Carina, cariiiina!” började jag ropa. Jag sökte överallt. ”Cariiinaaaa-CAARIIINAAA!!!”
”Häär, Hääär Hjäääälp! Hjääälp mig!
Jag såg mig omkring, men hittade mig inte. (Till saken hör att efter att barnen fötts (och kilona) har jag hört det där kvävda ropet ibland nu och då, men jag har inte kunna urskilja varifrån det kom.)
”HAAALOOO,, Vaar är Cariinaaaa??????”
Då hörde jag det igen,
”Piiiiiiiiip, piiiiiiip häääär,,,, häääääruuundeeeeer flääääskeeet…. Hjä-hjäääälp! Hjälpmiiig!”
Då insåg jag! Jag är fånge i min egen kropp! (eller någon annans, som det känns) Nu undrar jag bara:
Är det meningen att jag skall bli ihjälklämd och mosad och krossad tills jag dör i mörkret av fläskmassan som bara växer och växer?
…Eller…
Skall jag kläckas fram som sommarens vackraste fjäril…?
2 svar so far ↓
Mazze // april 8, 2008 vid 7:50 f m
Kläckas fram ur fläsk låter inte vidare trevligt väl?
Syster Yster // april 17, 2008 vid 9:34 f m
Så klart att puppan ska öppna sig och komma fram nu i solljuset
Själv har jag just gått ner 3.5 kilo. Lyckan är total fast att det finns mer att ta av!
Bara på det
Kram