Första gången på länge-länge är jag för mig själv hemma. Det är skönt, det känns som om det hände senast på stenåldern. Jag sitter och vräker i mig nypa efter nypa med godis som jag äter tillsammans med kaffet jag precis värmt i mikron efter att det kallnat från frukosten vid 8-tiden. Kaffet smakar apa, men om man vräker i sig tillräckligt met choklad diterkt efter att kaffekoppen slutat snudda vid läpparna så märker man nästan inte av smaken.
Sonen är hos sina gudföräldrar, som han brukar en helg i månaden, han älskar att vara där. Maken for hux flux till Vasa för att tittatill sin sjuka farmor, sen var det bara jag och dottern kvar. Jag tog tillfället i akt och ringde svärmor och frågade om inte hon ville umgås lite med dottern lite på tumanhand? Det ville hon. 
Så nu sitter jag här och surfar och vräker i mig choklad i samma takt som jag fyller i min ”matdagbok” som de gett mig efter mitt besök på ätstörningssentralen. Jag skäms! Matdagbokens sidor fylls nabbare än snabbt av infon om chokladrussin och andra goda praliner som utan problem slinker ner i magen. Jag blir tvungen att vända sida, till sidan som är till för ”i morgon” och jag har inte ens ännu hunnit äta lunch. UPS…
Nu överväger jag att börja grovstäda, ta en riktigt årdentlig internet vända, eller gå och lägga mig… Kan nog inte bestämma mig, vräker i mig lite mer av chokladen medan jag funderar. Ser på klockan, märker att det ju nog faktist är lunch tid nu. Men jag är ju totalt proppmätt av min grymma godispåse som nu står tom och ensam, skruttig på bordet. Så mycket för den regelbundna mattiden.
Tack och hej!
Fisk och sej!
