Livet är fullt med små stängda dörrar, små kikhål, dörar på glänt, fönster att se igenom. Känslor, händelser, misslyckande, och lyckanden. Alla har vi saker omgivningen inte vet om oss. Saker vi vill visa, men ingen hinner se, saker vi vill dölja, men inte har tillräckligt stora skynken att dölja de med. Rum som står öppna oh väntar att få besök, fönster som man sakta lägger på glänt för att få frisk luft. Och borttappade nyclar till rummen längst inne i oss. Rummen där smärta sitter, rummen där skam och besvikelse sitter. Ibland har vi också tappat bårt nycklarna till rummen med kärlek och skönhet, till rummen med ljus och glädje.
Vi behöver andra människor omkring oss. Människor som kan titta in när du vill visa nåt, människor som kan hjälpa dig att söka borttappade nycklar.
Vi behöver få vädra våra tankar, och jag upplever ofta att jag gärna bjöd in någon hos mig, till såna platser inte många ännu besökt.
Därför tänker jag här på min blogg, ibland lägga ut nycklar här och där, öppna fönster och vädra ut gammal unken skitluft. 
Tss! (romantisk va!?!)
Med de här nycklarna, bjuder jag in er till mitt liv, till mina tankar, men mest till sånt som varit och sånt som hänt.
Här ar nu nyckel nr1. Stig på!
Min Man. Han är en fin, fin underbar man.
När vi träffades, lärde jag känna honom, som en tystlåten, funderande grabb, med massa och massa tankar.
Han skrev dikter av sina tankar och täcknade bilder, jag inte sett någon annan täckna förut. Han lävde och fanns på en annan, djupare nivå. Den nivån djöd han in mig till. Där läde vi känna varann, allt mer och mer. Bara vi två, som under ytan.
Han visade mig världen ur en annan vinkel, han visade mig livet från ett annat perspektiv.
Jag älsade honom.
Jag älskad hans perspektiv.
Min man, han brukade ta bilder från sin nivå. Av världen där ute. Som om han stack upp huvudet ur sin värld, med sin kamera, kollade runt bland alla stress och allt smuts, bland skratt och hat, bland våld och kärlek, bland alla tårar som tappades och alla… Han tog en bild, med sin svarta kamera, sen drog han sig ner till sin värld igen.
Alltid nu och då, tittade han upp, skrev en dikt, tog en bild, ritade ett motiv. Ur vår värld.
Min man var duktig på det han gjorde, men han höll det för sig själv. Hans dröm var att bli fotograf. Jag älskade tanken, på att en dag kanske vara kvinnan till en fotograf, en duktig fotograf.
Världen utanför drev oss vidare, fast vi var någonstans under, så tog strömmarna från verkligheten tag i oss.
Min man, han skulle flytta till Karis och studera foto, det hade han länge sen bestämt. Strömmen kom och tog i mig, förde mig till Helsingfos.
Kärleken vann över drömmen. Drömmen att bli fotograf.
Strömmen fick tag i min man, förde honom hit var vi är nu. Ine fel, Nej. Inte fel.
Men inte som vi tänkt…
…inte om vi tänkt från början…
Ibland funderar jag, var vi skulle vara om inte stömmen fått tag i oss…
Ibland funderar jag på min man och hans längtan att bli fotograf. Ibland bir jag lessen i ögat. Tänk om det inte bläv rätt?
Om strömmen inte tagit mig, kanske vi skulle bo i Karis.
Min man är ivarjefall ännu en duktig fotograf. Han ser sånt jag inte hinner lägga märke till, han kan få mina känslor på bild.
Vem vet, kanske Karis är nästa steg?!?
Här är nyckeln, in till en del, i vår värld. Nyckeln till att se världen gänom min mans ögon,
De här är vår son, Benjamin. För mig Beskriver den här bilden min man bra, hans sätt att se sånt man inte hinner orka se. När jag såg den här bilden, såg jag inte ett motiv, Jag såg en känsla. En liten ensam känsla, lite rädd känsla.
Min man, han är en fin man.
