8 Vanor

Saara Fernström har utmanat mig för 105-tusen-miljoner-långa-många dagar sen. Nu har jag tagit mig i krager och bestämt, att iställe för att sitta här och söka jobb, skall jag nu skriva ner mina 8 vanor, så som Saara bett mig göra.

1. Jag MÅSTE alltid lämna kvar lite mat på tallriken. Om jag av någon ovanlig anlädning i misstag ätit upp ALLT, så MÅSTE jag (fast hur stock mätt jag en är) ta lite till mat. Men jag kan inte lämna det jag tagit till, utan jag måste äta en del av det och sen lämna den obligatoriska klimpen kvar… Knäppt… 

2. Jag returnerar ALLTID en komplimang med ett skämt, och oftast totalt opassande skämt… 😦 

3. I häftiga diskussioner börjar jag varje mening jag skall säga med: ”Men, men, får jag säga…” 

4. Jag tar alltid av mig skorna, vart jag än kommer. (Jag brukar kalla det för ”fotongest”) Vare sig jag kommer till skolan, på tåget, på söndagsgudstjänst, ett café… Jag bara måste få bort skorna…

5. Jag slutar varje telefon samtal med antingen: ”ÅLLRAITT”, eller ”OOKEEJ-SELVÄ”

6. Alltid sen.

7. Med 100% säkerhet har jag alltid något av dessa: Nycklar, telefon, plånbok, kalender, svarta tröjjan, ipoden, hårband, eller halsduken borttappad. skämtar inte… 100% säkert! 

8. Jag dricker alltid typ 1 glas vatten efter att jag varit på toa. Gör det utan att tänka på det. (Ibland går jag på toa utan att behöva, för att jag är törstig… 🙂 ) Lite som om dessa två behov blivit ett?! 

(Måste nämna ännu en, vi kan se det som ”bonus vana… Ja eller ovana.” )

Har ett tvångsmässigt behov av att alltid lägga en ”smaili” 🙂 eller, tre punkter … eller utropstäcken-frågetäcken-utropstäcken !?! efter typ varje mening jag skriver på datorn… Vet nte varför och kan inte sluta. 😦

Taggar Andreas, Danku, Hanna och Mazze. Give it to me!

---

---

Frågor & svar Del.9

Sonen, 4 år:

-Mamma… Hur är det riktigt med hjärtat? Slår det bara liksom i kroppen, i luften, (ett litet menande skratt, och blicken fäst vid tårna) eller hur liksom?

– Neej då gulle… Hjärtat är en muskel. En muskel vi inte själv kan styra, som tillex armmuskeln, eller ansiktsmuskeln. Hjärtat är en muskel som pumpar blod, av sig själv. Det är fast i andra muskler, som är fast i senor, brosk och till sist fast i benen inne i kroppen.

– Aj som ”pääkallo” och så där?

– Jo… Som ”pääkallo” och så där…

– Var är blodet?

– Blodet är i blodådrorna. Dom är som små rör, och inne i dom finns blod. Hela kroppen är full med blodådror.

-Inte är de rör, det inte finns rör i kroppen, mera som trådar, ju, mamma. Titta nu! (sonen pekar på undre sidan av handleden, på de små, blå blodådrorna.)

– Jo, nåh, rör, trådar…

– Varför blir musklerna tjocka? (sonen sneglar mot min mage)

– Nehej-nej.. Det är inte muskler som blir tjocka. Det är fett. Man blir tjock när kroppen samlar fett under huden.

Nu är sonen tyst och funderar en stund… Jag undrar om jag gett för mycket information… Då utbrister han med förvirrad blick:

– Mamma! Om det finns så mycket kring hjärtat… hur kan då Jesus rymmas i mitt hjärta? Han e stor och mitt hjärta är lika litet som min hand. (sonen knyter handen i en spänd näve och granskar den grundligt)

Mamma satt tyst.

Andra bloggar om: Frågor och svar, anatomi, barn, Gud, Jesus, hjärtat

Frågor & svar Del.8

Sonen, angående Turtles:

Han kommer inspringande till vardagsrummet, där jag står och viker byke. Han hoppar och gormar, ställer sig på knä, med arg min, flyger upp landar i en halvvolt uppochner. Samtidigt ropar han oförståeliga ordföljder som skall låta som hotfulla meningar på engelska. Han slår ner minst 17 stycken ”luftfiender” på sträckan från sitt rum in till vardagsrummet.

Sen ställer han sig framför mig, som om inget hänt, helt lungt och iakttar vad jag gör. Han kryper upp i soffan och sitter och viskar för sig själv. Jag uppfattar bara få ord, så jag frågar honom:

-”Vad viskar du?”

Han:

-”Det var inget, mamma…”

Han pausar och funderar en stund. Jag fortsätter bara att vika byket. Sen fortsätter han:

-”…Mamma, vet du vem av Turtles som är bäst!?!”

-”Njä…”

Svarar jag och ser frågande på sonen.

-”Nå, LEONARDOOOOOO föörstååss!!!” Svarar sonen, lite som om jag var helt puckad då jag inte kunde räkna ut det.

-”Jahaa”. Svarar jag då. ”Varför just han då?”

Sonens stridsinstinkt vaknar till liv igen. Sonen flyger upp ur soffan, tar en grym stridsställning och förklarar med någon sårts ”staccato-aktig” melodi:

-”Donatello, han kan bara sknuffa med sin käpp. Rafaello, han bara pickar. Michelangelo… Han kan SLÅÅÅ…”

-PAUS-

…”Men LEONARDO, han kan (nu höjer han rösten och viftar i luften, grimaserar och tar sats…) han kan SKÄRA SÖNDER DYMMA MÄNNISKOOR… …(sonen viskar, lutar sig hotfullt framåt) med sitt sssvääärd…”

Sen stiger han igen upp som om inget var på gång och gick sakta runt bordet nynnandes och frågade vad jag gjorde.

Sen sprang han in i sitt rum igen. Där jag antar att fantasins värld övertog hans förstånd igen, då smällande skåpsdörrar och gråtande småsystrar blev en exakt följd av sonens entré i barnrummet.

Andra bloggar om: Barn, TMNT

Frågor & svar Del.7

Pappan skall lägga sonen och sova. Han står vid sonens säng och kramar och pussar och viskar och tissla.

Pappan viskar god natt till sonen. Sonen säger med låg röst: ”Pappa, jag älskar dig!”

Pappan böjjer sig över sonen och viskar… ”Och jag dig!” ”Du var mitt första barn”

…fortsätter han att förklara och bekänna sin enorma kärlek till sonen.

”Tänk, du är min förstfödde, och jag älskar dig.”

Sonen funderar, sen frågar han: ”Pappa, vad betyder förstfödde?”

Pappan: ”Att du var den jag fick ALLRA först.”

Sonen grubblar och sen viskar han: ”Mmm, pappa… Men vet du vad…”

”…ALLRA först fick du Mamma”

Andra bloggar om: barn, familj, liv, kärlek, tankar

Frågor & svar Del.6

Sonen 4år funderar och grubblar.

Sedan babyn fötts har det liksom varit lite svårt att fara någonstans, två barn är betydligt mer en ett… Nu har det dåck gått över ett år sedan babyn föddes och sonen, som redan som en vecka gammal fått hänga med på mammas och pappas äventyr, tycker att de nu börjar bli lite tråkigt.

”Mamma, NÄR skall vi gå till pappas kyrka? Jag saknar att vara i pappas kyrka…”

(”pappas kyrka”, är den församling som vi varit aktiva i, och även gubben en tid jobbade i som kanslist. Där av namnet ”pappas kyrka”)

”Mmm…” Svarar jag,

”Vi skall nog börja gå där igen. Mamma saknar också dit.”

”Men varför har vi inte farit dit?” Frågar sonen.

”Det är så svår, då det inte finns riktigt nåt ställe för barnen, vet du så där som i farmors kyrka…”

”Mmm, men mamma, JAG kan ta hand om beibin och leka med henne”

”Jo, nå vi skall se nu när dåm börjag bygga om kyrkan, att var är vi då”

Sonen stannar upp, tittar upp på mig.

”Bygger dåm om pappas kyrka?” Frågar han med tefats stora ögon.

”Jo, dåm skall lite bygga och göra den liksom lite bättre”

Sonen fortsätter med sina stirrande ögon: ”Aaj, bygger dåm på kyrkan där utan på? De blir inte en ny kyrka?”

Jag bestämmer mig för att sonen, som till sin natur alltid oroar sig för allt, inte i detalj behöver veta hur och var det skall byggas, och försöker avrunda samtalet med ett: ”Jepp, ovanpå, där bygger dåm, det blir så bra så!”

Nu fortsätter han att promenera, lite lättad.

”Ovanpå… Inte där inne…” …Mummlar han med blicken i marken.

Mitt i allt vänder han sig häftigt mot mig och frågar:

”Men det är väll samma där inne…? …De är väll samma Gud och så? ….Samma vänner?”

Mitt hjärta började le. Och jag försökte hålla mig saklig, fast jag skulle ha villat jubla av lycka.

”Samma där inne, samma Gud och samma vänner”, svarade jag med ett leende på läpparna.

Sen traskade vi tyst vidare hand i hand måt Sveaborgsfärgan.

Andra bloggar om: barn, församling, Gud, kyrka

Frågor & svar Del.5

Sonen 4 år har ställt en fråga igen:

”Mamma, vad betyder mardröm?”

”Hurså, tror du att du sett en mardröm?”

”Sidu, jag drömde…”

Rösten sjunker betydligt, sonen nästan viskar med en så dov röst han kan, utan att det låter onaturligt. han stirrar ner i bordet, och jag förstår av hans kroppsspråk, att detta är allvarligt.

”Jag drömde om, att Spiderman och Leonardo (Turtles) taisteli (slogdes). Och Spiderman kastade ner Leonardo från en bro. Han var inte så bra att taistella och dessutom hade han inte sin miekka (svärd), han hade glömt den och han var sjuk.”

”Oj, då!” Säger jag förvånat.

”Varför stred dom? De är ju båda snälla. Sa du inte att både Turtles och Spiderman bara slåss mot dumma, för att de måste rädda? Varför slåss de mot varann då?”

Sonen tar ett djupt andetag… Jag hade glömt bort att det var tragiskt och jobbigt, men nu mindes jag det och såg allvarlig ut igen…

”Mamma, det var mörkt, och Spiderman visste inte att Leonardo var snäll, han trodde att Leo var dum… Så han taisteli honom och märkte inte att det var Turtles.”

Sen funderar han en stund, Jag vet inte vad jag skall säga, så jag är bara tyst och iakttar honom.

”…Leonardo var dessutom fattig!”

Han bara stirrade ner i bordet. Sen sade han inget mer.

Andra bloggar om: barn, dröm, mardröm, familj, berättelse

Frågor & svar Del.4

-Mamma, hur säger man ”myra” på finska?

– ”Muurahainen…”

Liten paus….

-Mamma, (med lite lägre, nästan viskande röst) hur säger man ”döda” på finska?

– ”tappaa…” Varför frågar du det?

-Nå, ja dödade några myror igår, på dagis. Och jag sku berätta för Jesse och Jessica. (våra finskspråkiga grannar, sonens vänner)

Andra bloggar om: barn, mamma, språk, finska

Frågor & svar Del.3

Jag packar in en skål som jag har lagat åt min vän på hennes 30-årsdag.

Sonen kommer, och följer med hur jag packar in den.

Jag har klippt sönder ett naturvitt bomullslakan som jag lindar runt skålen.

Sonen säger: ”Nej mamma inte sådär!”

”Nähä, varför inte?” frågar jag.

 

”För allting vackert ska gömmas. Och sen hittar man det.”

 

sa sonen och drog försiktigt lakanet över skålen.

Andra bloggar om: barn, dikt, familj, ord

Fågor & svar Del.2

Sonen:

”Pappaa!?!”
”Varför har turtles såndäna dukar för ögonen?

Pappan:

”No, för att ingen skall känna igen dåm…”

(Mamman mummlar för sig själv: Bra täckmantel…)

Pappan fortsätter:

”…Vet du, som en maskeraddräkt…”

Mamman:

”Men du skulle ju fråga pappa, varför dåm kan hoppa så…”

Pappan avbryter:

”Nä men…”

Han är ännu helt uppe i dukarna…

”Turtles e ju från Japan, vet du..” (Fortsätter han)

Sonen följer med, medan han slävar i sig sin ärtsoppa.

Pappan: ”Och i Japan älskar dåm färger”

Mamman kan inte hålla sig utanför diskussionen, hon avbryter:

”Men pappa, de flästa ninjor har faktiskt svarta dukar..”

Allt stannar i några sekunder, pappan stirrar på mig med munnen öppen. Sen ruskar han på huvudet och vänder sig till sonen. Pappan fortsätter:

”Men Sonen, Hur skulle musmästaren känna till Donatello, om han inte hade en lila duk?”

Sonen:

”Nooo, på hans slåvapen”

Pappan kontrar:

No vah, om han inte har det med sig då? Hur skall musmästaren känna igen honom då?”

Sonen:

”…Vänta pappa, jag måste baijssa” (stiger upp mitt i maten och springer in på toa med munnen fullproppad av mat) ”sen fortsätter vi att undersöka det här. Då får du pappa fortsätta med dina frågor…”

B och pappan funderar på Turtles

 

Frågor & svar Del.1

Sonen:

”Mammaa…”

…”Varför har turtles sån dän duk för ögonen?”

Jag:

”Jo, för de är ninjor”…

Sonen funderar en stund, sen:

”Men ninjor e ju dumma och turtlas snäll.?”

Jag:

”Mmmm…”

Lång tystnad

Sonen:

”Men mammaa..”

…Varför kan turtles hoppa och sådär?