Babyns sjukhusresa

Stora sprutor

Långa nålar

Gröna kläder

Munskydd

Hjärtljud

Lungor

Öron

Blöjor

Mjölk

Vänliga röster

Väntte rum

Hunger

Oro

Taxin

Ambulansser

Operationer?

Svalg

Långa topps

Små tupplurar

Tårar

Skrik

Blod

Ensamhet

Hjälplöshet

Kärlek

du…

 

 

Du är allt igenom skön,

min vän,

på dig finns ingen fläck.

 

Höga V. 4:7

 

Om du hinner, ta tio minuter…

Andra bloggar om: Bibeln, Gud, Lovsång, Jason Upton

Frågor & svar Del.9

Sonen, 4 år:

-Mamma… Hur är det riktigt med hjärtat? Slår det bara liksom i kroppen, i luften, (ett litet menande skratt, och blicken fäst vid tårna) eller hur liksom?

- Neej då gulle… Hjärtat är en muskel. En muskel vi inte själv kan styra, som tillex armmuskeln, eller ansiktsmuskeln. Hjärtat är en muskel som pumpar blod, av sig själv. Det är fast i andra muskler, som är fast i senor, brosk och till sist fast i benen inne i kroppen.

- Aj som ”pääkallo” och så där?

- Jo… Som ”pääkallo” och så där…

- Var är blodet?

- Blodet är i blodådrorna. Dom är som små rör, och inne i dom finns blod. Hela kroppen är full med blodådror.

-Inte är de rör, det inte finns rör i kroppen, mera som trådar, ju, mamma. Titta nu! (sonen pekar på undre sidan av handleden, på de små, blå blodådrorna.)

- Jo, nåh, rör, trådar…

- Varför blir musklerna tjocka? (sonen sneglar mot min mage)

- Nehej-nej.. Det är inte muskler som blir tjocka. Det är fett. Man blir tjock när kroppen samlar fett under huden.

Nu är sonen tyst och funderar en stund… Jag undrar om jag gett för mycket information… Då utbrister han med förvirrad blick:

- Mamma! Om det finns så mycket kring hjärtat… hur kan då Jesus rymmas i mitt hjärta? Han e stor och mitt hjärta är lika litet som min hand. (sonen knyter handen i en spänd näve och granskar den grundligt)

Mamma satt tyst.

Andra bloggar om: Frågor och svar, anatomi, barn, Gud, Jesus, hjärtat

Frågor & svar Del.6

Sonen 4år funderar och grubblar.

Sedan babyn fötts har det liksom varit lite svårt att fara någonstans, två barn är betydligt mer en ett… Nu har det dåck gått över ett år sedan babyn föddes och sonen, som redan som en vecka gammal fått hänga med på mammas och pappas äventyr, tycker att de nu börjar bli lite tråkigt.

”Mamma, NÄR skall vi gå till pappas kyrka? Jag saknar att vara i pappas kyrka…”

(”pappas kyrka”, är den församling som vi varit aktiva i, och även gubben en tid jobbade i som kanslist. Där av namnet ”pappas kyrka”)

”Mmm…” Svarar jag,

”Vi skall nog börja gå där igen. Mamma saknar också dit.”

”Men varför har vi inte farit dit?” Frågar sonen.

”Det är så svår, då det inte finns riktigt nåt ställe för barnen, vet du så där som i farmors kyrka…”

”Mmm, men mamma, JAG kan ta hand om beibin och leka med henne”

”Jo, nå vi skall se nu när dåm börjag bygga om kyrkan, att var är vi då”

Sonen stannar upp, tittar upp på mig.

”Bygger dåm om pappas kyrka?” Frågar han med tefats stora ögon.

”Jo, dåm skall lite bygga och göra den liksom lite bättre”

Sonen fortsätter med sina stirrande ögon: ”Aaj, bygger dåm på kyrkan där utan på? De blir inte en ny kyrka?”

Jag bestämmer mig för att sonen, som till sin natur alltid oroar sig för allt, inte i detalj behöver veta hur och var det skall byggas, och försöker avrunda samtalet med ett: ”Jepp, ovanpå, där bygger dåm, det blir så bra så!”

Nu fortsätter han att promenera, lite lättad.

”Ovanpå… Inte där inne…” …Mummlar han med blicken i marken.

Mitt i allt vänder han sig häftigt mot mig och frågar:

”Men det är väll samma där inne…? …De är väll samma Gud och så? ….Samma vänner?”

Mitt hjärta började le. Och jag försökte hålla mig saklig, fast jag skulle ha villat jubla av lycka.

”Samma där inne, samma Gud och samma vänner”, svarade jag med ett leende på läpparna.

Sen traskade vi tyst vidare hand i hand måt Sveaborgsfärgan.

Andra bloggar om: barn, församling, Gud, kyrka

Nyckel nr.1

Livet är fullt med små stängda dörrar, små kikhål, dörar på glänt, fönster att se igenom. Känslor, händelser, misslyckande, och lyckanden. Alla har vi saker omgivningen inte vet om oss. Saker vi vill visa, men ingen hinner se, saker vi vill dölja, men inte har tillräckligt stora skynken att dölja de med. Rum som står öppna oh väntar att få besök, fönster som man sakta lägger på glänt för att få frisk luft. Och borttappade nyclar till rummen längst inne i oss. Rummen där smärta sitter, rummen där skam och besvikelse sitter. Ibland har vi också tappat bårt nycklarna till rummen med kärlek och skönhet, till rummen med ljus och glädje.

Vi behöver andra människor omkring oss. Människor som kan titta in när du vill visa nåt, människor som kan hjälpa dig att söka borttappade nycklar.

Vi behöver få vädra våra tankar, och jag upplever ofta att jag gärna bjöd in någon hos mig, till såna platser inte många ännu besökt.

Därför tänker jag här på min blogg, ibland lägga ut nycklar här och där, öppna fönster och vädra ut gammal unken skitluft. Tss! (romantisk va!?!)

Med de här nycklarna, bjuder jag in er till mitt liv, till mina tankar, men mest till sånt som varit och sånt som hänt.

Här ar nu nyckel nr1.  Stig på!

Min Man. Han är en fin, fin underbar man.

När vi träffades, lärde jag känna honom, som en tystlåten, funderande grabb, med massa och massa tankar.

Han skrev dikter av sina tankar och täcknade bilder, jag inte sett någon annan täckna förut.  Han lävde och fanns på en annan, djupare nivå. Den nivån djöd han in mig till. Där läde vi känna varann, allt mer och mer. Bara vi två, som under ytan.

Han visade mig världen ur en annan vinkel, han visade mig livet från ett annat perspektiv.

Jag älsade honom.

Jag älskad hans perspektiv.

Min man, han brukade ta bilder från sin nivå. Av världen där ute. Som om han stack upp huvudet ur sin värld, med sin kamera, kollade runt bland alla stress och allt smuts, bland skratt och hat, bland våld och kärlek, bland alla tårar som tappades och alla… Han tog en bild, med sin svarta kamera, sen drog han sig ner till sin värld igen.

Alltid nu och då, tittade han upp, skrev en dikt, tog en bild, ritade ett motiv. Ur vår värld.

Min man var duktig på det han gjorde, men han höll det för sig själv. Hans dröm var att bli fotograf. Jag älskade tanken, på att en dag kanske vara kvinnan till en fotograf, en duktig fotograf.

Världen utanför drev oss vidare, fast vi var någonstans under, så tog strömmarna från verkligheten tag i oss.

Min man, han skulle flytta till Karis och studera foto, det hade han länge sen bestämt. Strömmen kom och tog i mig, förde mig till Helsingfos.

Kärleken vann över drömmen. Drömmen att bli fotograf.

Strömmen fick tag i min man, förde honom hit var vi är nu. Ine fel, Nej. Inte fel.

Men inte som vi tänkt…

…inte om vi tänkt från början…

Ibland funderar jag, var vi skulle vara om inte stömmen fått tag i oss…

Ibland funderar jag på min man och hans längtan att bli fotograf. Ibland bir jag lessen i ögat. Tänk om det inte bläv rätt?

Om strömmen inte tagit mig, kanske vi skulle bo i Karis.

Min man är ivarjefall ännu en duktig fotograf. Han ser sånt jag inte hinner lägga märke till, han kan få mina känslor på bild.

Vem vet, kanske Karis är nästa steg?!?

Här är nyckeln, in till en del, i vår värld. Nyckeln till att se världen gänom min mans ögon,

De här är vår son, Benjamin. För mig Beskriver den här bilden min man bra, hans sätt att se sånt man inte hinner orka se. När jag såg den här bilden, såg jag inte ett motiv, Jag såg en känsla. En liten ensam känsla, lite rädd känsla.

Min man, han är en fin man.