Tortyr

I dag kände jag mig som en stackare som hamnat hos den kinesiska maffian som offer för tortyr…

…Nämligen en nazitandkirurg med sin sissi-sköterska utövade kirurgiska ingrepp på mina stackars fanskapständer. Nazikirurgen hade genomplåtat min käke och påstod att fanskapständerna låg illa till, skapade problem och skulle bort.

Först gav de mig droger, så jag inte skulle flippa ur direkt och tappa medvetetande. Diapam 2×5mg (normalt tar jag en halv…) Sen täckte de mig med operationstäcket där bara näsan och den gapande munnen stack ut ur ett hål. Sen kom SPRUTAN! De kändes som om hon tryckte den så långt in att den kom ut på andra sidan. Det bara knastrade när hon med kraft klämde in sprutan här och där, genom senor och brosk, nerver och allt det där ni vet. Sen STACK hon! Hon bara lämnade mig där med sissi-sköterskan och lät giftet tränga in i ådra efter ådra. Sakta men säkert försvann läppen, tungan, svalget, hakan. Jag nästan hörde hur giftet forsade fram i min kropp och stal millimeter efter millimeter av min kropp.

Nu kom nazitandkirurgmaffialedaren tillbax, hon hade bara måsta hjälpa en mindre erfaren kollega att tortera sitt offer. Men nu var hon här igen, sa hon.

Jag såg ju henne inte men jag kände mer än väl hennes intensiva elaka leende mot min gapande hjälplösa mun.

Då börjar vi, sa hon.

Först tog hon och skrapade bort lagret med kött som ännu helt täckte fandomstanden. ett ”sprickande” ljud hördes, srrätch!

Sen skar hon upp huden omkring tanden för att komma åt att trycka nåt långt och vasst under tanden. Jag hyperventilerade och försökte vända bort huvudet från tortererskan. sissi-sköterskan tog i mitt huvud och vred det tillbax. ”Håll huvudet på plats nu, eller så blir det mycket värre” mumlade den blodtörstige kirurgen.

Hon slutade för någon sekund. Jag trodde det fötts medlidande och empati hos henne, men i själva verket bytte hon bara tortyrinstrument… BORREN!!! Jag började gråta och flaxa med händerna. tårarna strittade och fyllde de totalt ocoola solbrillorna de nedvärderande hade lagt på mig.

”Nu borrar jag för att spjälka tanden” sade hon kallt. BRRRÖTÖTÖTÖTÖTÖRRRRRR-briiiiiiiirtrtrrr!

”AAAAAAA!” Skrek jag och sparkade vilt med fötterna, skorna flög av i och landade på golvet i ett pang! Andra in i skåpsdörren klånkPADAMM! Bedövningsgiftet hade inte nått till denna nerv och smärtan strålade som en iskall blixt genom hela skallen. Fram med sprutan. krräch! Utan skor och sprattlandes slår jag knut på tårna medan nazikirurgen får fram en tång, sköterskan håller mitt huvud med allt hon orkar och kirurgtorteraren sliter och river. Nix! Tanden släpper inte. Lilla borrens tur VIIIIIIIU-VIIIIIIIIIuuuuuo! Tången. Jag tjuter och tårarna strittar. hon trycker nåt under tanden och bänder upp den från sina rötter. Äntligen nöjer hon sig. Hon plockar bort rester av tandflisor som inte kommit bort och syr fast såret. sen dog jag.

ETT BARN

Ett barn som får kritik lär sig att fördöma
Ett barn som får möta fientlighet lär sig att slåss
Ett barn som görs till åtlöje utvecklar osäkerhet
Ett barn som ständigt får uppleva skam utvecklar skuldkänslor
Ett barn som behandlas med tolerans lär sig generositet
Ett barn som får uppmuntran utvecklar sin självkänsla
Ett barn som bemöts med vänskap lär sig känna förtroende
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som accepteras och respekteras känner trygghet

Dorothy Law Holte

Larv puppa fläsk

Jag började söka mig själv häromdan, för jag råkade titta mot spegeln och fick en chock när jag märkte att det inte var jag i spegelbilden.

”Oooh JÄNTTAN” ropade jag som en svordom, medan jag i mitt chocktillstånd tappade balansen och tumlade omkull för att sedan sakta krypa fram mot spegeln igen för att se om det jag såg var sant. Det var sant som FEN! Ingen carina där.

”Carina, cariiiina!” började jag ropa. Jag sökte överallt. ”Cariiinaaaa-CAARIIINAAA!!!”

”Häär, Hääär Hjäääälp! Hjääälp mig!

Jag såg mig omkring, men hittade mig inte. (Till saken hör att efter att barnen fötts (och kilona) har jag hört det där kvävda ropet ibland nu och då, men jag har inte kunna urskilja varifrån det kom.)

”HAAALOOO,, Vaar är Cariinaaaa??????”

Då hörde jag det igen,

”Piiiiiiiiip, piiiiiiip häääär,,,, häääääruuundeeeeer flääääskeeet…. Hjä-hjäääälp! Hjälpmiiig!”

Då insåg jag! Jag är fånge i min egen kropp! (eller någon annans, som det känns) Nu undrar jag bara:

Är det meningen att jag skall bli ihjälklämd och mosad och krossad tills jag dör i mörkret av fläskmassan som bara växer och växer?

…Eller…

Skall jag kläckas fram som sommarens vackraste fjäril…?

Andra bloggar om: Bantning, Tjock

Minä ja Reidar

Tänään on ollut aika ihmeellinen päivä… On vaikeeta muista mitkä oli viime yön oikeita tapahtumia, ja mitkä unia, ja mitkä itseasiassa tapahtuikin vasta päivällä ja mitkä jo eilen…

…Kaikki on vain yhta sössöä. Yks juttu on varma. Eilen syntyi naapurille pikku tytskä, kun olin vahtimassa hänen siskoja ja velieksiä. Ja tänään oma pikku prinsessa ei suostu menemään nukkumaan.

Mulla on aika paha olo, aika sillee nuhanen. Ja kurkkukin on kipeä… Ei siis jääkaapin kurkku, vaan pääni alla oleva kurkku… Sillä itseasiassa meillä ei ole edes kurkkua jääkapissa.

Täytyy vähänaikaan mennä tytön viereen, kohta olen takaisin taas täällä, hetki…

…no ni, nyt on puolituntia paijattu silkinsileät hienot  hiukset, joooo, mut ei mulla ole nukkuvaa tyttöä, EI!  siellä se laulaa ja selittelee ittekseen. Somput  tekee perunamuussia meidän katolla, ja ukkeli haisee pierulle… Elikkä just niin kuin aina, ei mitään ihmellistä…
Mun paras kaverini, maijaseni on ollut älyttömän huonolla tuulella, mietin onkohan se jo saannut pahimmat aggressiot pihalle, vai vieläkös sitä potuttaa… Pitäisi varmasti maijaselleni soittaa… Maijasta puheenolleen, otankin tässä ja nyt pieni mainos tauko.

Maijasellani on näyttely tulossa. Tulkaa siis katsomaan hienoa keramiikkataidetta! Näyttely on 25.9 ja viikko siitä eteenpäin.. (enemmän infoa myöhemmin, mutta nyt tiedätte varata jonkun hyvän hetken tuosta viikosta ”keramiikkataiteenmysteeriseenmaailmaaaaan-aan-aaan”)

Maijan näyttely on innostanut mua vähäsen liika, se on ikäinkuin vähän noussu päähän, HEH!

”…Jo, no MUN paras kaveri on taiteijlia,   ja sillä on nyt taas joku näyttely. Ja se tarvitsee mua sinne, et en pysty nyt tulla duuniin. …Mun täytyy olla siellä, sen näyttelyllä, sen tukena, näyttelyllä…”

(Vähäx mä oon ylpee siitä mun maijasta )

Työstä puheenolleen…
Onkohan se sana (työ) jotenki pilannu mun elämän?… Mä en jaksais MILLÄÄÄÄN mennä töharjoitteluun huomenna. Vaikka mä viihdyn ihan sikana, ja tykkään mun työtehtävistä, mut jotenkin tuntuu, että vaan sen takia että se on työ, niin sinne on  vaikeeta mennä. Mitäs vitsii mä teen mun elämälle?  mä oon niin vapun luuseri, pirseestä,  munhan pitäisi olla aikuinen jo, mut mä oon vaan joku sossupummi!

Nyt on vaan pari viikkoo enään tätä kuntoituskurssia jäljellä, sit olen taas omillani maailmassa vaeltamassa, eikös mun pitäisi tehdä kaikkeni  saadakseni työtä? Sehän pitäisi olla kurssin koko idis. Kuntoituskurssilla pitäisi hommata itsensä kuntoon… Ex jee!?!  Ja MÄ taas täällä suunnittelen miten voisin olla poissa mun työstä, mistä mä muuten diggaan ihan sikana, joka on mun ihan ihku-unelma duuni…
MITÄ POTTSKUA MUA VAIVAAA!!!!

Mussa taitaa jotain vakavaa vikaa? Minne tekisin siinä tapauksessa vikailmoituksen?

-Terveysasemalla on jo ihan liikaa duunii, ne ei ota valituksia tai vikailmoituksia vastaan.

-Psykiatriselle puolelle on parempi olla vähän varovainen, vikailmoituksia otetaan välilläkin vähän liian vakavasti.

-Maijaseni on niin huonolla tuulella, että sinnepäin ei kyllä mitenkään kannata kääntyä tällaisissa asioissa…

-SOL-pesulapalvelu aika nopeasti kyllä hoitaa vakaviakin vaurioita, mutta sinne on tullu soiteltu vähän liikaa viime aikoina…

-MYRKYTYSTIETOKESKUS!!! Sieltä on muuten soiteltu mulle varmaan neljä päivää putkeen… Ooonkohan mut myrkytetty, sixkö ne yrittää saada muhun yhteyttä,  ja minä kun olen niin miettinyt että mixi ne sieltä mulle soittaa,  en ole vastannu, ei mulla ole ollut heille mitään asiaa. Mut nyt mä tiedän, myrkytetty minä vain olen. En mikään tavallinen sossupummi, vaan myrkytetty sellainen. siks pääkin on niin seko… myrkytetty, tottakai!

Ja miksköhän mä kirjoitan suomexi tänään?!?

Jo, koska Reidar Palmgrenin kirja, Lentämisen alkeet, oli niin huono kirja, että mulla oli pakko varmistaa että pystyn kirjoittamaan yhtä hyvin kuin itse Reidar, vaikka olenkin sekaisin.

dagboken

Idag har jag vuxit!

Första gången på länge, hade jag ordentlig ångest. Har faktist inte känt av ens en susning av panik sen före julen. Då var attackerna så häftiga att jag fick en ny medicin, som verkligen fungerat, och fungerat till så stor grad att jag helt glömt bort hela känslan av ångest…

…Utom då idag. Jag vaknade med ångest och sakta men säkert höll det på att utarta sig till ett panikanfall. Det var vidrigt, och hela min tro på en ångestfri framtid rasade samman. Kände mig som om jag höll på att kvävas och försökte förstå hur jag överhuvudtaget ens överlevt de långa veckorna och ibland till och med månaderna med ständig ångest, tårar och smärta.

Jag blev rädd, rädd att den här känslan, den krypande ångesten jag inte kunde skaka bort, nu var här för att stanna. Jag kände mig dum och snopen, att jag inte fattat att uppskatta den tid sen julen som jag varit utan ångest… Hur hade jag varit så dum att jag trott att dom här strömmarna av obehag och plågande kraft skulle lämna mig ifred i framtiden? varför hade jag inte förstått att vara tacksam över tiden jag fått känna på livet, utan rädsla och utan en kvävande rem kring halsen och magen och utan känslan av att ständigt vilja springa ut ur sin kropp?

Jag var rädd för att jag den här gången inte mera skulle orka.

Men jag fick krafter, vet inte varifrån och varför. Men jag lämnade min mat, mitt kaffe och allt jag försökt koka ihop för att få nåt ätbart i mig, om ångesten skulle lätta då blodsockret stigit. Jag lämnade allt och tog jackan på mig och gick ut. Med min skrikande migrän och kvävande hals, med rädslan över att vara rädd och gråten skrikandes i min kropp, bärde mina egna ben iväg mig mot skogen. Jag fattade inte vad jag höll på med eller om jag skulle komma hem igen eller hur jag ens klarade att vara ute med denna smällande migrän, men mot skogen traskade jag.

Skogen, min STÖRSTA rädsla. Att gå ensam i skogen. Det har jag aldrig gjort i mitt vuxna liv, jag är livsrädd för skogen. Småningom började jag känna hur ångesten på nåt vis fick större utrymme. Den fick en större yta att härja på, därmed bläv den mildare. (Som blandsaft… Sättar man mera vatten blir saften svagare, desto större glas du har desto mera vatten ryms det och desto svagare blir saften, ända tills den smakar bara vatten…) Jag gick djupare in i skogen och till sist försvann ångesten, paniken, allt var borta. Det var knäpptyst. Stilla. Jag stannade, stannade för att se mig omkring.

…Jag var ensam ute i skogen, i tystnaden. Jag var inte rädd.

Jag blev så lycklig, att jag började gråta och nu är jag inte rädd för ångesten och paniken mera. Jag tror jag kan ta den under kontroll.

När jag for ut utan att veta vad jag gjorde, hade jag satt på mig bara ett par små skor med öppna hälar. Med totalt leriga och dyblöta fötter och en huvudvärk som inte bad om förlåtelse, började jag med stoltheten och glädjetårarna att söka mig tillbax mot hemmet. (Hade dock vandrat så pass långt att jag inte hittade tillbax i tid, utan direkt från skogen fick jag hoppa på en buss och fara till dagis och hämta barnen.)

Men jag klarade det. Och utan att någon var där och tröstade mig.

Jag kände att jag vuxit.

I dag har jag vuxit.

Andra bloggar om: Liv, Panik, Rädsla, Ångest

Ping-Pang

Eeeett, tvååå, treee, fyyyra…. TIIIEEEE!!!!NUKOMMEEERJAAAAG!!!!

Pang-pang-pang! PANG-PANG-PAAANG!!!

”Ääähihihi” (GOORM) JAASEEERDEEEJ. PAAAANG!!!

Leksakspistolerna smäller i olika toner, jag kan urskilja 3 olika. Alla dörra smäller i tur och årdning PANG, kvittrande, kluckande skratt balandat med ivriga gormande SKRIK springer fram och tillbax i hela våningen. Glädjeropen varvas men några sekunders t y s t n a d e r nu och då. …Dåm gömmer sig.… Det ligger tjockt med iver i luften, stämningen laddas upp och tystnaden känns som påtaglig en bråkdels sekund innan… ”DÄÄÄR! JAG TOOG DIIG PANG! ” Och alla brister ut i högjudt asgormande garv.

Det är lördag morgon och vi är hemma med familjen.

Tröttare än trött

Föräldrarna är trötta. Trött, är man när man är föralder, hör till.
Föräldrar tröttare än normalt nu. Föräldrarna trötta samtidigt. Det är nytt.
Föräldrarna plågas, dåligt samvete.
DÅLIG FÖRÄLDER. FY!
Barnen vill bara vara barn. Barn är barnsliga.
Föräldrar älskar, Barnen älskar. Allt blir bara tyngre då.
Varför älska mig, jag är en dålig.
IS INTE ÄLSKA MIG NÄR JAG ÄR DÅLIG, VAR INTE SÅ BARNSLIG!
Trött – tar all energi, resten går till arg på sig själv, dålig… Varför inte till älska hälldre.

Föräldrar kommer inte ur säng på morgon. Dagis väntar. föräldrar orkar inte. föräldrar trött.
Sonen tar dottern:
- Byta blöjja, säger son till dotter.
Sonen tänder lamppa, hittar knapp på systers nattdräkt.
Föräldrar kommer inte upp…
Storebror öppnar knapp på nattdräkt.
”Rrrriitch” Blöjja borta från syster.
”mycke kisi” säger son, rullar blöjja, slänger bort.
Föräldrar trött, försöker upp, DÅLIG!
”Nu gå potta” säger son. syster kissar pottan. ”DUKTIG SYSTER” säger son. Tar potta – kisi, slänger kisi toa. Allt förbi…

Förälder tvingar steget upp. Tvättar kisi.

Tack son, duktig.

förälder för barn, försenade, igen…

Dålig förälder, Trött.
En tår.

Mammans egna 50e

Här om dan fick kvinnan femti euro av sin vän. Hennes vän sade att;
”Ta nu den här och gör eller köp nåt till dig själv”.
Hon blev jätte glad och tacksam. Kvinnan rusade direkt i väg till ett köpcentrum. Det fanns så mycket hon hade önskat att hon hade, nu gällde det bara (tänkte hon) att fundera ut vad hon verkligen velat ha precis nu.
Kvinnan skummade i lugn och ro omkring i olika affärer, de var skönt att gå omkring och veta (tänkte hon för sig själv) att hon kunde köpa nåt som hon ”impulsfyndade”.
Kvinnan hade två barn, en flicka och en pojke. De skulle snart hämtas från daghemmet.
Hon kom in i en affär som sålde allt mellan himmel och jord. Där såg hon att dynvaren var på rea. Efter att hon grävt en stund hade hon hittat fyra härliga små dynvar, rosa och blåa med dinosaurier på. Gula och gröna med prinsessor och snickare på. De var fina.
Hon plockade dynvaren i korgen och fortsatte skumma runt. Hon hittade: Uppblåsbara ”armpuffar” till dotterns simmhallsbesök, Vackra tygblommor till den nya lägenhetens tambur, 2 par galonhandskar på rea, 2 par arbetshandskar till flytten, En ”rita och räkna”-bok till sonen, och en liten present till maken… Kvinnan började känna en fläkt av ”moralisk baksmälla” Hon köpte så mycket, som egentligen inte behövdes så våldsamt mycket…
Ännu gav samvetet rätt att köpa små krukor att så frön i med barnen, (myllan orkade hon inte bära, så det fick bli till en annan gång)
Disktrasor, En Delux-tvättsvamp som lovade skrubba bort alla fläckar som inget annat tvättmedel kunde tvätta (total bullskitt fick hon dock konstatera någon timme senare.)
Sen gick hon till djuraffären och tittade på en färggrann fisk och ett litet akvarie till fisken, hon ville köpa det till sin son, till den nya lägenheten och hans nya rum. …Pengarna räckte inte.
Hon gick vidare och kom till en affär där de eventuellt kunde sälja såndära pann- eller grottlampor som hon lovat köpa sonen.
De var slut.
Kvinnan blev så utmattad av allt spring i affärerna, så hon satte sig ner i ett café. Hon köppte en STOR kopp kaffe efter många om och men, sörplade i sig kaffet och rusade till matbutiken för att inte komma för sent efter barnen.
På vägen till mataffären, fick kvinnan riktigt illa att vara.
Kaffe..? tänkte hon. Kaffe! Och på cafe´! En stor mugg kostade lika mycket som ett helt paket kaffe. Kaffe!? Hon suckade och köpte varsin laku och sugrörssaft till barnen. Nu kändes det bättre.
Kvinnan konstaterade att idag, då de fanns lite extra pengar skulle hon köpa forell. Hon köpte fisken, citronen, dillen och som punkten på i:et köpte hon ett paket glasspinnar. (Avokadon fick hon lämna vid kassan, så pengarna skulle räcka till.) Sen rusade hon med dåligt samvete för att hon var 15 minuter sen efter barnen, som tur hade hon kvar en resa på busskortet, hon vann på så vis 3 minuter genom att åka buss istället för att gå.

Vad gör en mamma glad?
-Att se sina barn glada.

Är det meningen, eller hör det alltså till mammayrket att alltid bära dåligt samvete över nåt. Att ständig vara orolig och att sakna barnen då det är borta och önska bort dem när de är nära? Kan van liksom nånsin vara nöjd som mamma? Nöjd, stolt och avslappnad. Kan man känna att man gjort ett bra jobb…?

Har föräldrar egna behov, någon längtan eller önskan som inte inkluderar de små liven?

Hmmm…
Kvinnan älskade i varje fall sina små väldigt mycket.

Andra bloggar om: Barn, Familj, Mamma, Shopping, Vardag

En sekund i taget.

Det är lugnande att titta ut genom fönstret.

Jag undrar om alla poeter är deprimerade. Mina tankar låter i mitt huvud som en poets vackra lyrik.

Så fort jag blir deppad, faller solens ljusstrålar på trädets kvistar. Skuggan av betonghuset kastar monstermörker på den fina vinterdagens annars gnistrande mark.

Äh, skit! Nu är jag deppad igen. Klockans tickande ekar i mitt huvud och varje skrynkla på min hand gräver ner sig till ett mörkt dike i min hud. …värsta Shakespeare… Poeter måste vara en stor hop deprimerade människor.

Jag skulle aldrig höra klockans tickande om jag inte var nedstämd.

Jag har en sjukdom. Välkommen till min värld. För en timme sen var jag sprallig och glad. Nu går allt i slowmotion. Nu ser jag solstrålar och hör klockan. Ute är allt normalt. Här inne fortsätter mitt eviga kanalbyte. Jag är maniskt depressiv, tänkte bjuda in er i våra sorters människors liv. Välkommen.

Förlåt melankonin i klangen av min text. Det blir bättre, det blir bättre. Nu här sen där.

Min blogg har stått stilla, för jag har haft det jobbigt, och för jag hatar melankolisk poesi. Jag vill skriva glatt och roligt, men då kan jag bara skriva i perioder. För jag är en periodare. En periodare-självmordare, Hah! Men det går över, vi måste bara vänta ut det. Snart knackar maniskheten på dörren och då blir vi roliga igen. Ni frågade varför det står så stilla… Nu står det inte stilla här mera, nu får ni komma med i min och min familjs riktiga vardag.

Manisk depressivitet, ett tillstånd av allt för mycket känslor. Allt för mycket positivt, eller allt för mycket negativt. Livslångt, med lindrigare och svårare faser.

Det är inte en enpersons sjukdom, det är hela familjens. Välkommen med.

Det blir bättre.

Andra bloggar om: Depression, Familj, Liv, Sjukdom

Hunny, I´m a big girl

hunny,

this is for you…