Larv puppa fläsk

Jag började söka mig själv häromdan, för jag råkade titta mot spegeln och fick en chock när jag märkte att det inte var jag i spegelbilden.

”Oooh JÄNTTAN” ropade jag som en svordom, medan jag i mitt chocktillstånd tappade balansen och tumlade omkull för att sedan sakta krypa fram mot spegeln igen för att se om det jag såg var sant. Det var sant som FEN! Ingen carina där.

”Carina, cariiiina!” började jag ropa. Jag sökte överallt. ”Cariiinaaaa-CAARIIINAAA!!!”

”Häär, Hääär Hjäääälp! Hjääälp mig!

Jag såg mig omkring, men hittade mig inte. (Till saken hör att efter att barnen fötts (och kilona) har jag hört det där kvävda ropet ibland nu och då, men jag har inte kunna urskilja varifrån det kom.)

”HAAALOOO,, Vaar är Cariinaaaa??????”

Då hörde jag det igen,

”Piiiiiiiiip, piiiiiiip häääär,,,, häääääruuundeeeeer flääääskeeet…. Hjä-hjäääälp! Hjälpmiiig!”

Då insåg jag! Jag är fånge i min egen kropp! (eller någon annans, som det känns) Nu undrar jag bara:

Är det meningen att jag skall bli ihjälklämd och mosad och krossad tills jag dör i mörkret av fläskmassan som bara växer och växer?

…Eller…

Skall jag kläckas fram som sommarens vackraste fjäril…?

Andra bloggar om: Bantning, Tjock

Oj oj oj oj oj

Tuffare än tufft är när grannmamman ringer och säger att nu kommer babyn, om jag kan komma och vakta hennes fyra andra barn medan hon åker in till sjukhuset för att föda. Så nu har jag egentligen bråttom. Ville bara säga det.

Andra bloggar om: Barnvakt, Förlossning

Tröttare än trött

Föräldrarna är trötta. Trött, är man när man är föralder, hör till.
Föräldrar tröttare än normalt nu. Föräldrarna trötta samtidigt. Det är nytt.
Föräldrarna plågas, dåligt samvete.
DÅLIG FÖRÄLDER. FY!
Barnen vill bara vara barn. Barn är barnsliga.
Föräldrar älskar, Barnen älskar. Allt blir bara tyngre då.
Varför älska mig, jag är en dålig.
IS INTE ÄLSKA MIG NÄR JAG ÄR DÅLIG, VAR INTE SÅ BARNSLIG!
Trött – tar all energi, resten går till arg på sig själv, dålig… Varför inte till älska hälldre.

Föräldrar kommer inte ur säng på morgon. Dagis väntar. föräldrar orkar inte. föräldrar trött.
Sonen tar dottern:
- Byta blöjja, säger son till dotter.
Sonen tänder lamppa, hittar knapp på systers nattdräkt.
Föräldrar kommer inte upp…
Storebror öppnar knapp på nattdräkt.
”Rrrriitch” Blöjja borta från syster.
”mycke kisi” säger son, rullar blöjja, slänger bort.
Föräldrar trött, försöker upp, DÅLIG!
”Nu gå potta” säger son. syster kissar pottan. ”DUKTIG SYSTER” säger son. Tar potta – kisi, slänger kisi toa. Allt förbi…

Förälder tvingar steget upp. Tvättar kisi.

Tack son, duktig.

förälder för barn, försenade, igen…

Dålig förälder, Trött.
En tår.

En sekund i taget.

Det är lugnande att titta ut genom fönstret.

Jag undrar om alla poeter är deprimerade. Mina tankar låter i mitt huvud som en poets vackra lyrik.

Så fort jag blir deppad, faller solens ljusstrålar på trädets kvistar. Skuggan av betonghuset kastar monstermörker på den fina vinterdagens annars gnistrande mark.

Äh, skit! Nu är jag deppad igen. Klockans tickande ekar i mitt huvud och varje skrynkla på min hand gräver ner sig till ett mörkt dike i min hud. …värsta Shakespeare… Poeter måste vara en stor hop deprimerade människor.

Jag skulle aldrig höra klockans tickande om jag inte var nedstämd.

Jag har en sjukdom. Välkommen till min värld. För en timme sen var jag sprallig och glad. Nu går allt i slowmotion. Nu ser jag solstrålar och hör klockan. Ute är allt normalt. Här inne fortsätter mitt eviga kanalbyte. Jag är maniskt depressiv, tänkte bjuda in er i våra sorters människors liv. Välkommen.

Förlåt melankonin i klangen av min text. Det blir bättre, det blir bättre. Nu här sen där.

Min blogg har stått stilla, för jag har haft det jobbigt, och för jag hatar melankolisk poesi. Jag vill skriva glatt och roligt, men då kan jag bara skriva i perioder. För jag är en periodare. En periodare-självmordare, Hah! Men det går över, vi måste bara vänta ut det. Snart knackar maniskheten på dörren och då blir vi roliga igen. Ni frågade varför det står så stilla… Nu står det inte stilla här mera, nu får ni komma med i min och min familjs riktiga vardag.

Manisk depressivitet, ett tillstånd av allt för mycket känslor. Allt för mycket positivt, eller allt för mycket negativt. Livslångt, med lindrigare och svårare faser.

Det är inte en enpersons sjukdom, det är hela familjens. Välkommen med.

Det blir bättre.

Andra bloggar om: Depression, Familj, Liv, Sjukdom

Babyn har talat

Min babys, min lilla flicka, har idag format sina små smultronröda läppar och sagt sitt första ord.

”GURKA”

Så vackert ord… Gurka.

Nu har gurka fått en helt ny innebörd. Jag har inte tidigare gillat gurka… Men nu gillar jag.
Andra bloggar om: barn, baby, flicka, ord, utväckling, språk

Babyns sjukhusresa

Stora sprutor

Långa nålar

Gröna kläder

Munskydd

Hjärtljud

Lungor

Öron

Blöjor

Mjölk

Vänliga röster

Väntte rum

Hunger

Oro

Taxin

Ambulansser

Operationer?

Svalg

Långa topps

Små tupplurar

Tårar

Skrik

Blod

Ensamhet

Hjälplöshet

Kärlek

I´m fattered (…I guess)

KAOS!

…Jag säger inte att vi är den städigare typen av familj… Liksom absolut inte pedantiska eller så… Men nu… NU har vi liksom KAOS!

Vi kan ju förståss skylla på att vi håller på att måla om hela lägenheten, meen det faktummet är nog inte alls orsaken till kaosfaktorn, (om vi nu skall vara riktigt ärliga). …Ja, snarare tvärtom… FÖR att vi så länge haft sånt stök och verkligen försökt avskaffa denna situation på miljoner olika sätt, har det inte riktigt lyckats. Så nu, nu fick vi en ide (fastän den kanske var undermedveten precis vid den stunden…).

Vi skulle måla och möblera om! (…Och detta efter att vi försökt hitta en ny lägenhet, utan resultat, för att helt kallt FLY kaoset och liksom bara på nåt vis starta om från börja, liksom ett nytt liv…)

Ivarjefall… Vi har alltså ett kaotiskt hem.

I går när jag var på gården med snorisarna, kom sonens kompis fram till mig och frågade om hon fick komma hem till oss och leka. Jag sade att hon skulle fråga min gubbe, för det var han som skulle vara hemma med snorisarna den dagen. Hon har aldrig tidigare varit hos oss, så sonen sade att han skulle följa med henne upp till gubben och fråga.

Gubben menade att det säkert skulle ordna sig, men först följande dag, då klockan ren var kvällsgröt. De tyckte hon också att skulle funka.

Hon kom ner till gården där jag lekte, med lillsnorisen och berättade vad gubben sagt.

Hon tyckte det skulle bli kul, jag också, tills hon sade…

- Koittakaas nyt siivota vähän ennen sitä, jooko… (kanske ni borde försöka städa lite före det, visst!?!)

Jag höll på att DÖ av pinsamhet. Log snällt, och lovade försöka…

Jag har alltså blivit tillrättavisad av en 6-åring.

Andra bloggar om: Barn, Familj, Hem, Inredning, Kaos, Städa

Tuttanfall 2 Och A-K:s berättelse

Till RosaCarina:

 

Haha, jag har faktist skrivit ett blogginlägg om en liknande situation:

 

“…Vaknar mitt i natten av ett kort skrapplande ljud. Vet genast att jag måste MÅSTE hitta den andra tutten (nappen, om ni föredrar det) snabbt. Studsar upp ur sängen. Kollar vagnen supersnabt. Nä. Springer till soffan, i totalmörker, och känner vid ryggstödet. Hoh, där är den! Springer tillbaka till sovrummet, famlar i mörkret och hittar E.´s mun. Det hela har tagit kanske 10 sekunder, men hon har redan hunnit svänga sig på mage och ligger och letar efter sin älskade tutt. Genast hon får den svänger hon sig på sidan och somnar. Faran över! Jag sätter mig ned på golvet och lyser med telefonen in under hennes säng. Japp – där längst in i vrån bakom spjälsängsgallret ligger den första tutten inkilad, efter att ha fallit (därav det skrapplande ljudet). Totalt oåtkomlig såvida men inte tänder lampa, drar ut sängen och ålar. Mina mammareflexer hindrade en katastrof. Klockan är 3:46. Jag känner mig som stålmannen, spindelmannen och alla andra superhjältar, och inser samtidigt att INGEN annan, förutom möjligen min man förstår det fantastiska i det jag just gjorde.

Jag är en mamma! “

A-K

Hej A-K. Härlig historja.:) Gillade speciellt den där delen med Stålmannen, Spindelmannen och alla andra de där hjältarna. Du liksom gav mig en uppenbarelse…

”…Jag är inte galen, jag är en hjälte, en superhjälte… …Där av denna grymma prestationsförmåga, denna styrka, denna listighet.”

Men inte bara det, nu kan vi också räkna ut att Stålmannen, Spindelmannen och alla de där andra, egentligen inte har någå superkrafter… Dom flyger på och räddar fålk, halvdrogade.

Halvdrogade av addrenalin och moderskännslor. De bara ”beslöjjar” sig under sina tuffa kläder, påhittade historier och ansiktsmasker.
….Men då börjar man ju fundera, …kanske det inte är jag som är superhjälte, utan suprhjältarna, som är ”vanliga mammor”!?!

Överlag a-k, beundrar jag dig, du lyckas hålla texterna korta. Allt det som behövs för att skapa rätt stämmning finns med, och inget onödigt. Väldigt ”klart språk”, liksom. …Till skillnad från undertäcknad. Fast jag med ett faktum vet, att folk OMÖJLIGEN orkar läsa så långa saker som jag skriver… Har jag bara så mycket små detaljer som jag uppläver att MÅSTE tilläggas till mina texter. Såå resultatet blir… … L Å Å N G T H…! Och så orkar ingen riktigt ägna sig igenom texten.

Till sist A-K… Du äär en hjälte, en mammahjälte. Isjälvaverket är du mer en en mammahjälte, du är en mammahjälttemedsanning och ren ärlighet. Mer värdighet än Spindelmannen, faktist. För du står för dina känslor och krafter, du beslöjar dig inte.

Kära A-K, en god fortsättning på din kariär som en äkta hjälte och mamma.

Varma hälsningar,

RosaCarina

Andra bloggar om: mamma, baby, tutt, superhjälte, stålmannen, spindelmannen, berättelse

Frågor & svar Del.9

Sonen, 4 år:

-Mamma… Hur är det riktigt med hjärtat? Slår det bara liksom i kroppen, i luften, (ett litet menande skratt, och blicken fäst vid tårna) eller hur liksom?

- Neej då gulle… Hjärtat är en muskel. En muskel vi inte själv kan styra, som tillex armmuskeln, eller ansiktsmuskeln. Hjärtat är en muskel som pumpar blod, av sig själv. Det är fast i andra muskler, som är fast i senor, brosk och till sist fast i benen inne i kroppen.

- Aj som ”pääkallo” och så där?

- Jo… Som ”pääkallo” och så där…

- Var är blodet?

- Blodet är i blodådrorna. Dom är som små rör, och inne i dom finns blod. Hela kroppen är full med blodådror.

-Inte är de rör, det inte finns rör i kroppen, mera som trådar, ju, mamma. Titta nu! (sonen pekar på undre sidan av handleden, på de små, blå blodådrorna.)

- Jo, nåh, rör, trådar…

- Varför blir musklerna tjocka? (sonen sneglar mot min mage)

- Nehej-nej.. Det är inte muskler som blir tjocka. Det är fett. Man blir tjock när kroppen samlar fett under huden.

Nu är sonen tyst och funderar en stund… Jag undrar om jag gett för mycket information… Då utbrister han med förvirrad blick:

- Mamma! Om det finns så mycket kring hjärtat… hur kan då Jesus rymmas i mitt hjärta? Han e stor och mitt hjärta är lika litet som min hand. (sonen knyter handen i en spänd näve och granskar den grundligt)

Mamma satt tyst.

Andra bloggar om: Frågor och svar, anatomi, barn, Gud, Jesus, hjärtat