Minä ja Reidar

Tänään on ollut aika ihmeellinen päivä… On vaikeeta muista mitkä oli viime yön oikeita tapahtumia, ja mitkä unia, ja mitkä itseasiassa tapahtuikin vasta päivällä ja mitkä jo eilen…

…Kaikki on vain yhta sössöä. Yks juttu on varma. Eilen syntyi naapurille pikku tytskä, kun olin vahtimassa hänen siskoja ja velieksiä. Ja tänään oma pikku prinsessa ei suostu menemään nukkumaan.

Mulla on aika paha olo, aika sillee nuhanen. Ja kurkkukin on kipeä… Ei siis jääkaapin kurkku, vaan pääni alla oleva kurkku… Sillä itseasiassa meillä ei ole edes kurkkua jääkapissa.

Täytyy vähänaikaan mennä tytön viereen, kohta olen takaisin taas täällä, hetki…

…no ni, nyt on puolituntia paijattu silkinsileät hienot  hiukset, joooo, mut ei mulla ole nukkuvaa tyttöä, EI!  siellä se laulaa ja selittelee ittekseen. Somput  tekee perunamuussia meidän katolla, ja ukkeli haisee pierulle… Elikkä just niin kuin aina, ei mitään ihmellistä…
Mun paras kaverini, maijaseni on ollut älyttömän huonolla tuulella, mietin onkohan se jo saannut pahimmat aggressiot pihalle, vai vieläkös sitä potuttaa… Pitäisi varmasti maijaselleni soittaa… Maijasta puheenolleen, otankin tässä ja nyt pieni mainos tauko.

Maijasellani on näyttely tulossa. Tulkaa siis katsomaan hienoa keramiikkataidetta! Näyttely on 25.9 ja viikko siitä eteenpäin.. (enemmän infoa myöhemmin, mutta nyt tiedätte varata jonkun hyvän hetken tuosta viikosta ”keramiikkataiteenmysteeriseenmaailmaaaaan-aan-aaan”)

Maijan näyttely on innostanut mua vähäsen liika, se on ikäinkuin vähän noussu päähän, HEH!

”…Jo, no MUN paras kaveri on taiteijlia,   ja sillä on nyt taas joku näyttely. Ja se tarvitsee mua sinne, et en pysty nyt tulla duuniin. …Mun täytyy olla siellä, sen näyttelyllä, sen tukena, näyttelyllä…”

(Vähäx mä oon ylpee siitä mun maijasta )

Työstä puheenolleen…
Onkohan se sana (työ) jotenki pilannu mun elämän?… Mä en jaksais MILLÄÄÄÄN mennä töharjoitteluun huomenna. Vaikka mä viihdyn ihan sikana, ja tykkään mun työtehtävistä, mut jotenkin tuntuu, että vaan sen takia että se on työ, niin sinne on  vaikeeta mennä. Mitäs vitsii mä teen mun elämälle?  mä oon niin vapun luuseri, pirseestä,  munhan pitäisi olla aikuinen jo, mut mä oon vaan joku sossupummi!

Nyt on vaan pari viikkoo enään tätä kuntoituskurssia jäljellä, sit olen taas omillani maailmassa vaeltamassa, eikös mun pitäisi tehdä kaikkeni  saadakseni työtä? Sehän pitäisi olla kurssin koko idis. Kuntoituskurssilla pitäisi hommata itsensä kuntoon… Ex jee!?!  Ja MÄ taas täällä suunnittelen miten voisin olla poissa mun työstä, mistä mä muuten diggaan ihan sikana, joka on mun ihan ihku-unelma duuni…
MITÄ POTTSKUA MUA VAIVAAA!!!!

Mussa taitaa jotain vakavaa vikaa? Minne tekisin siinä tapauksessa vikailmoituksen?

-Terveysasemalla on jo ihan liikaa duunii, ne ei ota valituksia tai vikailmoituksia vastaan.

-Psykiatriselle puolelle on parempi olla vähän varovainen, vikailmoituksia otetaan välilläkin vähän liian vakavasti.

-Maijaseni on niin huonolla tuulella, että sinnepäin ei kyllä mitenkään kannata kääntyä tällaisissa asioissa…

-SOL-pesulapalvelu aika nopeasti kyllä hoitaa vakaviakin vaurioita, mutta sinne on tullu soiteltu vähän liikaa viime aikoina…

-MYRKYTYSTIETOKESKUS!!! Sieltä on muuten soiteltu mulle varmaan neljä päivää putkeen… Ooonkohan mut myrkytetty, sixkö ne yrittää saada muhun yhteyttä,  ja minä kun olen niin miettinyt että mixi ne sieltä mulle soittaa,  en ole vastannu, ei mulla ole ollut heille mitään asiaa. Mut nyt mä tiedän, myrkytetty minä vain olen. En mikään tavallinen sossupummi, vaan myrkytetty sellainen. siks pääkin on niin seko… myrkytetty, tottakai!

Ja miksköhän mä kirjoitan suomexi tänään?!?

Jo, koska Reidar Palmgrenin kirja, Lentämisen alkeet, oli niin huono kirja, että mulla oli pakko varmistaa että pystyn kirjoittamaan yhtä hyvin kuin itse Reidar, vaikka olenkin sekaisin.

kryddor, bomber och stora mattan

Jag skuffar vagnen + dottern med ena handen och drar sonen och hans dåliga humör med andra handen. Telefonen ringer, jag försöker lösgöra mig ur femåringens arga grepp men inser snabbt att handen sitter fast med så mycket temperament att telefonen hinner sluta ringa innan sonen släpper sin aggression och därmed min hand. Jag skulle inte komma att hinna svara med denna plan. Plan B: Släpp vagnen ur den högra handens grepp, i samma bråkdelssekund KASTA sig fram och med hakan grabba tag om vagnens skuffhandtag, samtidigt som även höger ben trycks mot bromsen mellan vagnens hjul. …Krångla fram telefonen ur fickan, morra uppfostrande ljud till vänstra handens ända, där trotsåldern sitter i form av min son, rycka till med hakan, trycka ner bromsen tryck på grönaluren Hallooo!?!

-No Moi-moi. (min vän Maija ringer och vill bjuda mig och barnen på mat. Hennes barn hade ren ätit, men det blev så mycket över….)

-Okej jo nähdään! (suckar av lättnad över att jag inte behöver laga mat och tanken på hur skönt det kommer att vara att få tala med en annan vuxen)

Står och ringer på Vännens dörrklocka, ingen svarar… Sonen håller på att få panikattack över mängden pissbrott som härjar i hans lilla kropp…

PLING-PLONG PLING-PLONG PLIIING-PLOOONG!

Ingen öppnar.

Telefonen ringer…

-Jaha, okej, jo… (Vännen ringde, hon måste fara till sin Irakiske gubbkompis och hjälpa gubbens dotter med läxorna, gubben talade inte finska, så han kunde inte hjälpa henne. Vännen bad mig komma dit… Med viss reservation lovade jag komma.)

Packade ihop barnkaravanen och började gå mot grannhuset. Vännen kom emot, tar barnvagnen. Oooh! Ena handen ledig.

Vi kommer in till hennes kära Irakier. Han hälsar glatt och ber mig komma in. Jag går in. Håller om dottern lite extra hårt, vilket konstigt ställe, som att komma utomlands. Vännen och Gubben sneglar och flinar åt mig och mina förutfattade meningar.

Får vi bjuda på mat? Frågar de.

-Ja, bara det inte är alltför starkt kryddat… Vi är ju inte vana, säger jag med ett lätt skratt.

-Nej då. det skulle det nog inte vara. Lovade han och verkade road över min finländskhet.
Vi blev bjudna på makaroner och ketchup med morotsbitar.

Häftiga kryddor, tänkte jag men undrade VAR vi skulle äta, jag kunde inte hitta ett enda bord någonstans.

-Här, sade min vän och brädde ut tidningspapper på en stor matta mitt på vardagsrumsgolvet. Irakiern garvade försynt till min reaktion och började klä på sig ytterkläderna… han skulle på ett möte.

Jag tittade mig omkring och märkte att jag inte hittade en enda säng häller.

-Var sover ni? Frågade jag Irakiern när han susade förbi för att hämta sina glasögon från diskbänken.

Han log och gjorde en långsam rörelse med handen över ”matbordsmattan”

-Här.

Jag blev mållöst förstummad, och avbröt efter en stund mitt stirrande, sen stängde jag min gapande mun, och tittade frågande på min väninna som fnittrade och kuttrade i Irakierns famn. Jag kunde bara inte fatta att någon som äter makaroner och ketchup inte har ett matbord, utan äter på golvet och senare bäddar de ut en dyna och ett täcke på mattan för att lägga sig för sömns… Hon njöt av min förvåning och stumhet.

Irakiern drog på sig sin svarta yllemössa och sina handskar. Han smättade till vännen min på baken och lovade vara snart tillbax igen.

-Jag städar undan och diskar, så vi kan gå och lägga oss direkt fnittrade vännen.

Irakiern blinkade tillbax. Han gick. Vännen mötte mitt frågeteckenformade ansikte, fnittrade öppnade dörren och ropade ut i trappan:

-KOM DU IHÅG BOMBERNA OCH ARSENIKEN!?!

Andra bloggar om: Fördomar, Kulturer, Vänner

Tuttanfall 2 Och A-K:s berättelse

Till RosaCarina:

 

Haha, jag har faktist skrivit ett blogginlägg om en liknande situation:

 

“…Vaknar mitt i natten av ett kort skrapplande ljud. Vet genast att jag måste MÅSTE hitta den andra tutten (nappen, om ni föredrar det) snabbt. Studsar upp ur sängen. Kollar vagnen supersnabt. Nä. Springer till soffan, i totalmörker, och känner vid ryggstödet. Hoh, där är den! Springer tillbaka till sovrummet, famlar i mörkret och hittar E.´s mun. Det hela har tagit kanske 10 sekunder, men hon har redan hunnit svänga sig på mage och ligger och letar efter sin älskade tutt. Genast hon får den svänger hon sig på sidan och somnar. Faran över! Jag sätter mig ned på golvet och lyser med telefonen in under hennes säng. Japp – där längst in i vrån bakom spjälsängsgallret ligger den första tutten inkilad, efter att ha fallit (därav det skrapplande ljudet). Totalt oåtkomlig såvida men inte tänder lampa, drar ut sängen och ålar. Mina mammareflexer hindrade en katastrof. Klockan är 3:46. Jag känner mig som stålmannen, spindelmannen och alla andra superhjältar, och inser samtidigt att INGEN annan, förutom möjligen min man förstår det fantastiska i det jag just gjorde.

Jag är en mamma! “

A-K

Hej A-K. Härlig historja.:) Gillade speciellt den där delen med Stålmannen, Spindelmannen och alla andra de där hjältarna. Du liksom gav mig en uppenbarelse…

”…Jag är inte galen, jag är en hjälte, en superhjälte… …Där av denna grymma prestationsförmåga, denna styrka, denna listighet.”

Men inte bara det, nu kan vi också räkna ut att Stålmannen, Spindelmannen och alla de där andra, egentligen inte har någå superkrafter… Dom flyger på och räddar fålk, halvdrogade.

Halvdrogade av addrenalin och moderskännslor. De bara ”beslöjjar” sig under sina tuffa kläder, påhittade historier och ansiktsmasker.
….Men då börjar man ju fundera, …kanske det inte är jag som är superhjälte, utan suprhjältarna, som är ”vanliga mammor”!?!

Överlag a-k, beundrar jag dig, du lyckas hålla texterna korta. Allt det som behövs för att skapa rätt stämmning finns med, och inget onödigt. Väldigt ”klart språk”, liksom. …Till skillnad från undertäcknad. Fast jag med ett faktum vet, att folk OMÖJLIGEN orkar läsa så långa saker som jag skriver… Har jag bara så mycket små detaljer som jag uppläver att MÅSTE tilläggas till mina texter. Såå resultatet blir… … L Å Å N G T H…! Och så orkar ingen riktigt ägna sig igenom texten.

Till sist A-K… Du äär en hjälte, en mammahjälte. Isjälvaverket är du mer en en mammahjälte, du är en mammahjälttemedsanning och ren ärlighet. Mer värdighet än Spindelmannen, faktist. För du står för dina känslor och krafter, du beslöjar dig inte.

Kära A-K, en god fortsättning på din kariär som en äkta hjälte och mamma.

Varma hälsningar,

RosaCarina

Andra bloggar om: mamma, baby, tutt, superhjälte, stålmannen, spindelmannen, berättelse

Decembersoppa. Okej?

Nu är det höst. Det blir mörkt i knutarna. Fattar ni? KALLT.

Ja e deppad och totalt okapabel att laga mat. Om det inte är fryspizza. Så nu kan ni prova den här ”decembersoppan” och berätta åt mig om den är bra. För jag orkar inte laga den. Om den inte är god. Tack tack. Kom gärna och diska också.

(244 kcal)/portion

---

Ingredienser (1 portion)

1/2 strimlad purjolök
1/2 skivad gul lök
150 g skivad potatis
30 g rotselleri i små tärningar
1 tsk olivolja
2 1/2 dl grönsaksbuljong
1 krm timjan
1/2 litet lagerblad
Tillbehör:
1/2 dl keso mini
1 krm örtsalt
ev 1 krm flytande saffran

= Lättviktarna
= Glutenfritt
= Vege

= Snabbt & enkelt
= Låglaktos

Så här gör du

Fräs grönsakerna i oljan under omrörning. Tillsätt buljong och kryddor och låt koka ca 20 min. Mixa med stavmixer och smaka av soppan. Servera med en klick keso, kryddad med örtsalt och ev lite saffran samt ev en bit grov baguette.

Andra bloggar om: Depression, Mat, Recept, Soppa, Undersökning

Bröllopsrapport

Jepps, bilder skall bli!
De blir dock inte så bra bilder, för min bror glömde batteriet till sin mega-super-bauta-huippu kamera, så vi kunde naturligtvis inte fota med den…
Nödlösningen var pappas kinesiskt talande lilla digikamera, och med den fotade vi väldigt lite.
Fotona kommer då pappas Titte (nybliven farmor) kommer tillbax hem från sin baby-tittar semester. Då hon farit iväg med ”kamera snabeln”, har vi inte ännu haft möjlighet att få bilderna till datorn… Men skall bli!

De som gifte sig, var min ”plast bror”-Johan och hans Madde. Maddes klänning var en självdesignad, simpel, men grymt vacker klänning. Hon bar en bukett vita Fresior, och senare, en diamantring i vitt guld.

Middagen var en proffsig och enormt god, lyxig uppsättning med förrätt, varmrrätt och efterrätt, som alla hämtades till bordet. Dessa avnjöt vi under 5 och 1/2 timme tal. (…huh ) Det serverades förrättsdrinkar, vitt till den egentliga förrätten, rött till maten, och efterrätts likör med efterrätten. Med bröllopstårtan en timme senare, serverades konjak, och Bailey’s.

Festen efter vigsen började 15.30 och avslutades 05.00 i en herrgård lite utanför Stockholm. Gästerna överrnattade på herrgården i egna rum och vaknade följande morgon för att fortsätta firandet av Johan och Madeleines förbund.

10.30 serverades brunch, där bruden strålade som solen och var underbart vacker i sin lilla vita spetsklänning som slutade strax ovanför knäna. Runt halsen glittrade en liten diamant, men den glittrade inget emot lyckan i brudparets ögon. Brunchen varade fram till 14.30 då gästerna checkade ut ur sina rum och önskade paret en sista gång lycka till på färden, före paret skulle fara till Aruba på en 2 veckors bröllopsresa.

Grattis kära

Johan & Madeleine

 

PS. Jag kastade inte rött vin på någon, men någon kastade vitt vin på mig…

Andra bloggar om: Bröllop, Kärlek, Vänner

Hej där bloggvärlden!

Jag vill tacka er för att ni finns där.

Dels för att jag har någon att berätta juttun till och dels för att om ni inte skulle vara där, skulle jag inte orka skriva och när jag skriver mår jag bra. Ni får mig alltså att må bra!

Skrivandet för mig är terapeutiskt. Jag blir inte och malar på mina tankar tills de spricker, utan jag får ut tankarna. (Här behöver jag berätta… Att jag skriver en hel del mer en vad som syns på bloggen. Vissa saker är bara inte riktigt menade att finnas där, andra saker är. Jag vet först när jag skrivit klart om den kommer på bloggen eller om texten behöver finnas på nåt lite mer gömt ställe. Censurering kallas det. You get it!?!)

Men…

….Jag vill alltså tacka er för att ni är där.

Sen vill jag ännu mera tacka er som faktiskt också läser här…

Mest vill jag tacka er som komenterar!

Och allra mest vill jag tacka dig, Andreas, för du kommenterar alltid.

Jag blir ofta glad när du tittat in. Ibland tar jag till och med fast mig själv, när jag sitter och skriver och funderar: hur skulle Andreas reagera på det här. Tsss! Knäppt!

Komentarer är kivoga. Dom gör att man vill skriva mera. Dom får en att tänka mer ”mångdimensionellt” (om det finns ett sånt ord!?) Man får liksom se på saker från många olika vinklar. Bäst är det när man får till en diskussion. Det är häftigt!

Den som kommenterat flest gånger är Iivana. Dig tänker jag också ofta på. …”Kommer hon att läsa hela inlägget, eller skummar hon bara som snabbast.?” ”Är hon månne på humör att läsa om viktminskning, eller tankar från livet?” ”Vad månne berör henne?” ”Med vilka tankar får jag henne att reagera?” osv.

Tack till er alltså!

Till sist vill jag berätta, att jag varje kväll tänker: Nu skall jag svara på vad den och den frågade, nu skall jag tacka den och den, nu skall jag logga in och rätta till det som han eller hon poängterat att var fel… Jada ja… Men så gör jag en massa annat och glömmer bort att svara på frågor.

Vill dock nu ändå säga att jag skall nog, jag skall. Jag skall bli en bättre ”bloggvärdinna”. Jag LOVAR!

Puss och kram ut till er i cybervärlden.

Andra bloggar om: blogg, kommentar, skrivande, tankar

109…

…Står det på min nya PULSMÄTARE som jag hade på armen idag.

Den pulsmätaren fick jag på posten. Riktigt SÅ från posten att jag fick fara och hämta paketet från postkontoret. Det var mitt första paket någonsin jag fått på posten. (förutom elloskatalog och dylikt) Mitt första personliga paket.

Jag tog lappen som dumppit ner genom postöppningen i dörren tidigare på dagen. ”Konstigt tänkte jag… Ellos har ju slutat komma till oss” Men jag traskade ändå iveg mot kontoret. Jag gav tanten bakom disken min lapp och hon kom med ett skruttigt, klåttigt, litet vitt paket och räckte över det till mig. ”VAH!” tänkte jag, har den där arma strumpfirman hittat mig igen.?.

Traskade hem med mitt strumppaket, lite förvirrad. Slängde paketet på köksbordet, och glömde det.

Senare råkade jag falla över det igen. Jag tog upp det och öppnade det.

”Tidningspapper…!?!” Undrade jag… ”Har jag fått tidningspapper?”

Sen hittade jag en liten handskriven ihopvikt lapp. Där stod ungefär så här:

”Hej!

Du kanske tycker att det här är konstigt men…

…Ja, Jag läste din blogg, och såg listan på vad du vill ha. Där stod att du ville ha en pulsmätare. Mindes då att jag har fått en, som jag inte haft tid att klura ut hur man använder”

Hoppas du kan använda den och att den kommer till bättre bruk än att ligga i min låda.

H: Sofia”

Jag rev upp pappret och plockade ut en fin, svart/röd pulsmätare. Mina mungipor krockade med öronsnibbarna och jag kunde inte sluta le. ”En pulsmätare!” Jag trodde inte det var sant.

De härligaste av allt… Förutöver att jag fick mitt första paket på posten, och att jag verkligen FICK en pulsmätare, var…

Självaste Sofia.

Sofia är en vän som jag inte känner.

Ja alltså… Ni förstår. Hon är… Ja.. Jag känner inte henne. Jag har hört om henne i typ 10 år, av olika vänner. Stora Fia, kallades hon. Och jag kände ju Lilla Fia, och undrade ibland varför hon kallades för ”Lilla Fia”, då fick jag igen höra om Stora Fia. Hon som nu skickade mig en pulsmätare.

Tsss! Det här är lite råddigt, men.. Jag är så förbryllad.

Jag trodde jag aldrig sett Stora Fia, men hon informerade för ett tag sen på min blogg i en komentar, att vi nog träffats 1 gång. Men det mins jag ju inte.

Men ivarjefall, så vill jag tacka dig, Stora Fia, som är min vän som jag inte känner. Tusen, tusen tack! Jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra än att bara säga TACK!

(kanske vi ses någon dag )

Kram!

Andra bloggar om: Post, paket, vän, tacksamhet

Nyckel nr. 2

Fick just höra att min vän har dött.

Acke här är till dig:

Från liten och skrämd – till stor och tuff

Nu är sonen stolt…

Han har fått sitt första näsblod.

Mamma sa: Duktig poike!

Sen briljerade han i parken. Näsan blödde hela tiden, utan att han märkte det. De andra barnen Tittade med stora ögon på sonen som läkte glatt och obestört. De pointerade på finska att hans näsa blödde. ”Sulla tulee verta nenästä!” Sonen som inte är SÅ duktig på finska utbrast bara som svar: Jooo! KIVAAA!!! Leikitään! Och skrattade högt. (jo, skojjigt, nu läker vi!)

Vännerna fick då en alldeles ny respekt, för den coola grabben, som inte ens brydde sig om näsblod.

Ha! Min lilla tuffa grabb! 

Efterlyses

När jag har tid, tänker jag… Tsss! (vilken fin öppning på en bloggpost)

Jag funderar mycket på gamla vänner, undrar hur de har det och funderar vad jag skulle säga om jag fick kontakt med dem igen.

Sen funderar jag, Hur skall jag få kontakt med dem.

Nu tänkte jag ut att om jag sätter en lista på typer kag vill ha kontakt med på min blogg, och dåm sen någon dag ”googlar” sig själv, hittar de sitt namn på min sida, läser det här och sen tar de kontakt med mig. Smart va!?

Så här kommer listan på några jag söker:

• A-K, Anna-Karin Nordlund, (Åland, eller Kokkola, eller nåt)
• Maria Jaatinen
• Lars Hellström (lasse)
• Mikko Tervasmäki
• Daniela Eriksson
• Paula Isaksson
• Jeanette Tsherny
• Andreas Whenman
• Johan Kirsilä
• Patrik Nabb (tror jag)
• Mikko Mariatsalo
• James Bond
• Britt-Marie Finnes
• Ev-Maj Stenman
• Roland haringenaningomvadduheteriefternamnokej!?!

Om du, du som läser här nu, känner någon av de här, eller är någon av de här…

… Snälla, snälla ta kontakt!