De funkar som bara inte riktigt

Oj oj.

Det har stått stilla här på bloggen, för jag har varit sådär typ halvdöende.

3. Infektionen i hålorna i munnen började lugna ner sig ett stycke efter den andra pencillinkurens 3. dag. Jag kunde långsamt börja äta och när jag åt FASTNADE en PASTABIT i stygnet på vänstra sidan. Jag försökte med tungan få bort resterna, men nej! Jag försökte med fingret, men nej! Tog till topps, Nix! Pinsett, Nepp! Till sist tog jag koktailstickan… Jag fick bort en bit, men inte allt. Följande dag satt resterna ännu kvar och jag blev tvungen att gå till Tandtortyrkammarstationen. Där konstaterades det att såret börjat växa fast , men ovanpå matresten. Hon tog fram cirkelsågen och sågade ut hakan på mig… Nå nä… Men hon fick skrapa upp såret, putsa det och ”Hoppas att det snart slutar blöda igen”, som hon uttryckte sig. Med munnen misshandlad en tredje gång gick jag nu snällt och lydigt på rutin och hämtade min räkning för sessionen. Inte får man bli torterad gratis inte!

4. Munnen slutade blöda det gick ett dygn och så vaknade jag i 38 graders feber, febern steg och steg och tills 39, Jag såg hallucinationer och konverserade med blomställningen. Jag grät och bad till Gud att jag fick bli frisk. Jag hade ångest och höll på att krypa ur mitt förstånd. I ett dygn var jag helt väck, ingen kontakt med världen. Sen steg jag upp ur sängen och gick ut på promenad. Febern var borta, migränen var här! Jag var så slut efter den höga febern att jag somnade sittandes, kunde inte gå och lägga mig för jag hade så stark ångest. En dag sov jag sittandes, sen

5. Började jag spy och spy. Spydde en dag och bytte till den andra ändan. Under 3 dagar sket jag för kung och fosterland.

Nu verker det bara i munnen, men om jag inte nu får vara frisk, skickar jag in en reklamation till Gud och company.

När det hade gått ungefär en vecka efter operationen, tog jag kontakt till tandläkaren igen. Jag kunde fortfarande inte öppna munnen mer en någon centimeter. Jag var svullen och såg ut som en hamster som hamstrat för väldigt dåliga tider. Hela huvudet värkte, inte som bara käkarna, eller tänderna, utan kindbenen, hakan, öronen… Jag åt bubbelt så mycket värkmedicin som man fick, 2 stycken värkmediciner, triangelmedicin + penicilin.

När jag kom till tortyrkammaren, var det faktist en ganska så sympatisk typ som tog emot mig. Han lovade att jag inte skulle dö, och att jag bra kunde fortssätta äta hästlass med mediciner, han tillochmed skrev ut mer.

Efter att han tagit en titt på resultatet av kirurgens misshandel på mina käkar, konstaterade han (dock utan att han sett in in munnen, man kunde ju inte, jag var så svullen så lederna inte funkade som de skulle) att jag hade en häftig infektion på båda sidorna.

Han smilade och skrev ut ännu mer medicin. Jag äter alltså nu två olika peniciliner… (gissa hur min mage mår…)

Jag läste igenom bipackssedeln (skojjigt ord de där ”bipackssedel”, liksom BI PACK … nå jo…) till den
nya penicilinen. Där stog att medicinen dödar ”alkueläimiä” (vet inte hur översätta) men jag såg krypande larver och små flugor i mina infekterade sår framför mig. JJJÄÄÄÄCK!

Nå, nu är de döda i varje fall! Men tortyren fortsätter…

Andra bloggar om: Visdomständer, Tandläkare

…Nämligen en nazitandkirurg med sin sissi-sköterska utövade kirurgiska ingrepp på mina stackars fanskapständer. Nazikirurgen hade genomplåtat min käke och påstod att fanskapständerna låg illa till, skapade problem och skulle bort.

Först gav de mig droger, så jag inte skulle flippa ur direkt och tappa medvetetande. Diapam 2x5mg (normalt tar jag en halv…) Sen täckte de mig med operationstäcket där bara näsan och den gapande munnen stack ut ur ett hål. Sen kom SPRUTAN! De kändes som om hon tryckte den så långt in att den kom ut på andra sidan. Det bara knastrade när hon med kraft klämde in sprutan här och där, genom senor och brosk, nerver och allt det där ni vet. Sen STACK hon! Hon bara lämnade mig där med sissi-sköterskan och lät giftet tränga in i ådra efter ådra. Sakta men säkert försvann läppen, tungan, svalget, hakan. Jag nästan hörde hur giftet forsade fram i min kropp och stal millimeter efter millimeter av min kropp.

Nu kom nazitandkirurgmaffialedaren tillbax, hon hade bara måsta hjälpa en mindre erfaren kollega att tortera sitt offer. Men nu var hon här igen, sa hon.

Jag såg ju henne inte men jag kände mer än väl hennes intensiva elaka leende mot min gapande hjälplösa mun.

Då börjar vi, sa hon.

Först tog hon och skrapade bort lagret med kött som ännu helt täckte fandomstanden. ett ”sprickande” ljud hördes, srrätch!

Sen skar hon upp huden omkring tanden för att komma åt att trycka nåt långt och vasst under tanden. Jag hyperventilerade och försökte vända bort huvudet från tortererskan. sissi-sköterskan tog i mitt huvud och vred det tillbax. ”Håll huvudet på plats nu, eller så blir det mycket värre” mumlade den blodtörstige kirurgen.

Hon slutade för någon sekund. Jag trodde det fötts medlidande och empati hos henne, men i själva verket bytte hon bara tortyrinstrument… BORREN!!! Jag började gråta och flaxa med händerna. tårarna strittade och fyllde de totalt ocoola solbrillorna de nedvärderande hade lagt på mig.

”Nu borrar jag för att spjälka tanden” sade hon kallt. BRRRÖTÖTÖTÖTÖTÖRRRRRR-briiiiiiiirtrtrrr!

”AAAAAAA!” Skrek jag och sparkade vilt med fötterna, skorna flög av i och landade på golvet i ett pang! Andra in i skåpsdörren klånkPADAMM! Bedövningsgiftet hade inte nått till denna nerv och smärtan strålade som en iskall blixt genom hela skallen. Fram med sprutan. krräch! Utan skor och sprattlandes slår jag knut på tårna medan nazikirurgen får fram en tång, sköterskan håller mitt huvud med allt hon orkar och kirurgtorteraren sliter och river. Nix! Tanden släpper inte. Lilla borrens tur VIIIIIIIU-VIIIIIIIIIuuuuuo! Tången. Jag tjuter och tårarna strittar. hon trycker nåt under tanden och bänder upp den från sina rötter. Äntligen nöjer hon sig. Hon plockar bort rester av tandflisor som inte kommit bort och syr fast såret. sen dog jag.

GRATTIS PÅ 2 ÅRS DAGEN

JAG ÄLSKAR DIG!

Dorothy Law Holte

Andra bloggar om: Djur, Humor, Katt

Herre du min skapare och Gud – vilken bok!

Den här boken vågar jag skryta om och rekomendera.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Jag har precis lyssnat på sista meningen i boken på min iPod, lagt ifrån mig hörlurarna och kan inget annat än lämna gröten för att kallna för sig själv i mikron som slutat surra och själv sätta mig på stolen intill köksbordet och bara stirra. Jag känner känslor jag aldrig känt förrut, och ser platser framför mig jag aldrig någonsin besökt. Ansikten, som inte liknar ansikten på någon jag känner, men som känns så verkliga och lävande att jag kunde röra vid dem, allt dansar omkring i mitt huvud. I en ända virvelvind omringas jag av bokens personer och händelser.

Daniel är tie år gammal när han med sin pappa år 1945 går genom Barcelonas gator i mårgongryningen. De är påväg till De bortglömda böckernas gravkammare. Där får han välja en bok som han skall adoptera och skydda och se till att den aldrig kommer bort. Ett mycket viktigt och livslångt åtagande, förklarar daniels pappa. Daniel gör sitt val och boken han valt; Vindens skugga skriven av den mystiske och försvunna författaren Julian Carax kommer att prägla hans liv och hela hans framtid.

Efter att jag nu en stund har återhämtat mig efter sista sidorna i boken, är min första reaktion att börja om på nytt från början med boken och köra den en gång till.

Jag tror att Vindens skugga är en bok som växer för varje gång man läser den och att den ordagrant är en bok man behöver läsa mer en en gång.

Boken hade ett för mig ganska invecklat språk, ett ganska svårt språk. Därför lyssnade jag mestadels till boken, ivarjefall mer än jag läste. Jag kände att boken var ALLT för spännande, inväcklad och bra för att lägga energi på att raggla sig fram bland bokstäverna och (för mig) svåra ord och att det därför var mer givande att lyssna på den.

Vindens skugga är en bok som man tror att man löst mysteriet i på förhand, men destu djupare in i boken man kommer destu mer överraskningar har den att komma med. Boken utspelar sig i ett dimmigt Barcelona. Våta, kalla gator och vackra hus och gränder. Taxibilar, cafeer, små butiker och mystiska män i olika kostymer. Lycka och misär, pengar och fattigdom, passion och besatthet… Men mest av allt kärlek och hat. Vindens skugga är en bok som slukar dig lävande. I boken finns både underbart vackra kvinnor och djävulskt onda personer, den tandlöse vise Fermin, den genomgrymme komissarie Fumero med svarta ögon av hat, mannen i mörkret utan ansikte, den feta bordellägaren och transvestit-urmakaren, mystik och skräck och politik.

Från och med nu, för varje gång jag går förbi vårt ”mini-bibliotek” här hemma, stannar min blick på boken med den rödvita texten Vindens skugga, som för mig känns som en magisk bok.

Andra bloggar om: Böcker, Litteratur, Recension

”Oooh JÄNTTAN” ropade jag som en svordom, medan jag i mitt chocktillstånd tappade balansen och tumlade omkull för att sedan sakta krypa fram mot spegeln igen för att se om det jag såg var sant. Det var sant som FEN! Ingen carina där.

”Carina, cariiiina!” började jag ropa. Jag sökte överallt. ”Cariiinaaaa-CAARIIINAAA!!!”

”Häär, Hääär Hjäääälp! Hjääälp mig!

Jag såg mig omkring, men hittade mig inte. (Till saken hör att efter att barnen fötts (och kilona) har jag hört det där kvävda ropet ibland nu och då, men jag har inte kunna urskilja varifrån det kom.)

”HAAALOOO,, Vaar är Cariinaaaa??????”

Då hörde jag det igen,

”Piiiiiiiiip, piiiiiiip häääär,,,, häääääruuundeeeeer flääääskeeet…. Hjä-hjäääälp! Hjälpmiiig!”

Då insåg jag! Jag är fånge i min egen kropp! (eller någon annans, som det känns) Nu undrar jag bara:

Är det meningen att jag skall bli ihjälklämd och mosad och krossad tills jag dör i mörkret av fläskmassan som bara växer och växer?

…Eller…

Skall jag kläckas fram som sommarens vackraste fjäril…?

Andra bloggar om: Bantning, Tjock

Sonen är hos sina gudföräldrar, som han brukar en helg i månaden, han älskar att vara där. Maken for hux flux till Vasa för att tittatill sin sjuka farmor, sen var det bara jag och dottern kvar. Jag tog tillfället i akt och ringde svärmor och frågade om inte hon ville umgås lite med dottern lite på tumanhand? Det ville hon.

Så nu sitter jag här och surfar och vräker i mig choklad i samma takt som jag fyller i min ”matdagbok” som de gett mig efter mitt besök på ätstörningssentralen. Jag skäms! Matdagbokens sidor fylls nabbare än snabbt av infon om chokladrussin och andra goda praliner som utan problem slinker ner i magen. Jag blir tvungen att vända sida, till sidan som är till för ”i morgon” och jag har inte ens ännu hunnit äta lunch. UPS…

Nu överväger jag att börja grovstäda, ta en riktigt årdentlig internet vända, eller gå och lägga mig… Kan nog inte bestämma mig, vräker i mig lite mer av chokladen medan jag funderar. Ser på klockan, märker att det ju nog faktist är lunch tid nu. Men jag är ju totalt proppmätt av min grymma godispåse som nu står tom och ensam, skruttig på bordet. Så mycket för den regelbundna mattiden.

Tack och hej!

Fisk och sej!