Ute är det helt toppen väder, man borde städa… städa, städa, varje alltid.

Alltid samma funderingar, samma problem.

Och snart är det veckoslut, veckorna rusar i väg med hyperfart. Snart är det sommar och ryms jag i en enda sommarklänning, NÅ VERKLIGEN INTE!

Evolution of dance

Till min man och hans lillebror:

Och sen till resten av er:

Andra bloggar om: Dans, Show, YouTube

Minä ja Reidar

Tänään on ollut aika ihmeellinen päivä… On vaikeeta muista mitkä oli viime yön oikeita tapahtumia, ja mitkä unia, ja mitkä itseasiassa tapahtuikin vasta päivällä ja mitkä jo eilen…

…Kaikki on vain yhta sössöä. Yks juttu on varma. Eilen syntyi naapurille pikku tytskä, kun olin vahtimassa hänen siskoja ja velieksiä. Ja tänään oma pikku prinsessa ei suostu menemään nukkumaan.

Mulla on aika paha olo, aika sillee nuhanen. Ja kurkkukin on kipeä… Ei siis jääkaapin kurkku, vaan pääni alla oleva kurkku… Sillä itseasiassa meillä ei ole edes kurkkua jääkapissa.

Täytyy vähänaikaan mennä tytön viereen, kohta olen takaisin taas täällä, hetki…

…no ni, nyt on puolituntia paijattu silkinsileät hienot  hiukset, joooo, mut ei mulla ole nukkuvaa tyttöä, EI!  siellä se laulaa ja selittelee ittekseen. Somput  tekee perunamuussia meidän katolla, ja ukkeli haisee pierulle… Elikkä just niin kuin aina, ei mitään ihmellistä…
Mun paras kaverini, maijaseni on ollut älyttömän huonolla tuulella, mietin onkohan se jo saannut pahimmat aggressiot pihalle, vai vieläkös sitä potuttaa… Pitäisi varmasti maijaselleni soittaa… Maijasta puheenolleen, otankin tässä ja nyt pieni mainos tauko.

Maijasellani on näyttely tulossa. Tulkaa siis katsomaan hienoa keramiikkataidetta! Näyttely on 25.9 ja viikko siitä eteenpäin.. (enemmän infoa myöhemmin, mutta nyt tiedätte varata jonkun hyvän hetken tuosta viikosta ”keramiikkataiteenmysteeriseenmaailmaaaaan-aan-aaan”)

Maijan näyttely on innostanut mua vähäsen liika, se on ikäinkuin vähän noussu päähän, HEH!

”…Jo, no MUN paras kaveri on taiteijlia,   ja sillä on nyt taas joku näyttely. Ja se tarvitsee mua sinne, et en pysty nyt tulla duuniin. …Mun täytyy olla siellä, sen näyttelyllä, sen tukena, näyttelyllä…”

(Vähäx mä oon ylpee siitä mun maijasta )

Työstä puheenolleen…
Onkohan se sana (työ) jotenki pilannu mun elämän?… Mä en jaksais MILLÄÄÄÄN mennä töharjoitteluun huomenna. Vaikka mä viihdyn ihan sikana, ja tykkään mun työtehtävistä, mut jotenkin tuntuu, että vaan sen takia että se on työ, niin sinne on  vaikeeta mennä. Mitäs vitsii mä teen mun elämälle?  mä oon niin vapun luuseri, pirseestä,  munhan pitäisi olla aikuinen jo, mut mä oon vaan joku sossupummi!

Nyt on vaan pari viikkoo enään tätä kuntoituskurssia jäljellä, sit olen taas omillani maailmassa vaeltamassa, eikös mun pitäisi tehdä kaikkeni  saadakseni työtä? Sehän pitäisi olla kurssin koko idis. Kuntoituskurssilla pitäisi hommata itsensä kuntoon… Ex jee!?!  Ja MÄ taas täällä suunnittelen miten voisin olla poissa mun työstä, mistä mä muuten diggaan ihan sikana, joka on mun ihan ihku-unelma duuni…
MITÄ POTTSKUA MUA VAIVAAA!!!!

Mussa taitaa jotain vakavaa vikaa? Minne tekisin siinä tapauksessa vikailmoituksen?

-Terveysasemalla on jo ihan liikaa duunii, ne ei ota valituksia tai vikailmoituksia vastaan.

-Psykiatriselle puolelle on parempi olla vähän varovainen, vikailmoituksia otetaan välilläkin vähän liian vakavasti.

-Maijaseni on niin huonolla tuulella, että sinnepäin ei kyllä mitenkään kannata kääntyä tällaisissa asioissa…

-SOL-pesulapalvelu aika nopeasti kyllä hoitaa vakaviakin vaurioita, mutta sinne on tullu soiteltu vähän liikaa viime aikoina…

-MYRKYTYSTIETOKESKUS!!! Sieltä on muuten soiteltu mulle varmaan neljä päivää putkeen… Ooonkohan mut myrkytetty, sixkö ne yrittää saada muhun yhteyttä,  ja minä kun olen niin miettinyt että mixi ne sieltä mulle soittaa,  en ole vastannu, ei mulla ole ollut heille mitään asiaa. Mut nyt mä tiedän, myrkytetty minä vain olen. En mikään tavallinen sossupummi, vaan myrkytetty sellainen. siks pääkin on niin seko… myrkytetty, tottakai!

Ja miksköhän mä kirjoitan suomexi tänään?!?

Jo, koska Reidar Palmgrenin kirja, Lentämisen alkeet, oli niin huono kirja, että mulla oli pakko varmistaa että pystyn kirjoittamaan yhtä hyvin kuin itse Reidar, vaikka olenkin sekaisin.

Oj oj oj oj oj

Tuffare än tufft är när grannmamman ringer och säger att nu kommer babyn, om jag kan komma och vakta hennes fyra andra barn medan hon åker in till sjukhuset för att föda. Så nu har jag egentligen bråttom. Ville bara säga det.

Andra bloggar om: Barnvakt, Förlossning

Påsken är:

Ett minne av Jesu död och uppståndelse.

Påsken firas: 

Första söndagen

efter

Första fullmånen 

efter

Vårdagjämningen.

Och vad är vårdagjämning då?

Jo: 

Vårdagjämning inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas vårdagjämningspunkten.

Vårdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt. Varje händelse förekommer dock vid två olika datum på jorden. Därför är vårdagjämningens (och andra händelsers) datum inte entydigt. Vårdagjämningen kan till exempel ett visst år inträffa när det är den 21 mars i Finland medan det samtidigt fortfarande är den 20 mars i USA.

Påsken och påskharen då?Varifrån kommer haren mitt i allt?

Harens ursprung är från Tyskland. Haren (haren överlag, inte bara påskharen utan alltså alla puppen) är en symbol för fruktsamhet och överflöd, pga dens otroliga förmåga för fortplanting. Haren förknippas till Påsken och andra vårliga fruktsamhetsritualer där man firar livets återkomst efter vintern. Det är också därför påskharen förknippas med ägg, (kinderägg, minjongägg näm ägg, äggägg…) Äggen, som också är en symbol för återfödelse och fruktbarhet. Detta har lett till den förargliga konsekvensen att småbarn ofta tror att haren lägger ägg.

GLAD PÅSK!

kryddor, bomber och stora mattan

Jag skuffar vagnen + dottern med ena handen och drar sonen och hans dåliga humör med andra handen. Telefonen ringer, jag försöker lösgöra mig ur femåringens arga grepp men inser snabbt att handen sitter fast med så mycket temperament att telefonen hinner sluta ringa innan sonen släpper sin aggression och därmed min hand. Jag skulle inte komma att hinna svara med denna plan. Plan B: Släpp vagnen ur den högra handens grepp, i samma bråkdelssekund KASTA sig fram och med hakan grabba tag om vagnens skuffhandtag, samtidigt som även höger ben trycks mot bromsen mellan vagnens hjul. …Krångla fram telefonen ur fickan, morra uppfostrande ljud till vänstra handens ända, där trotsåldern sitter i form av min son, rycka till med hakan, trycka ner bromsen tryck på grönaluren Hallooo!?!

-No Moi-moi. (min vän Maija ringer och vill bjuda mig och barnen på mat. Hennes barn hade ren ätit, men det blev så mycket över….)

-Okej jo nähdään! (suckar av lättnad över att jag inte behöver laga mat och tanken på hur skönt det kommer att vara att få tala med en annan vuxen)

Står och ringer på Vännens dörrklocka, ingen svarar… Sonen håller på att få panikattack över mängden pissbrott som härjar i hans lilla kropp…

PLING-PLONG PLING-PLONG PLIIING-PLOOONG!

Ingen öppnar.

Telefonen ringer…

-Jaha, okej, jo… (Vännen ringde, hon måste fara till sin Irakiske gubbkompis och hjälpa gubbens dotter med läxorna, gubben talade inte finska, så han kunde inte hjälpa henne. Vännen bad mig komma dit… Med viss reservation lovade jag komma.)

Packade ihop barnkaravanen och började gå mot grannhuset. Vännen kom emot, tar barnvagnen. Oooh! Ena handen ledig.

Vi kommer in till hennes kära Irakier. Han hälsar glatt och ber mig komma in. Jag går in. Håller om dottern lite extra hårt, vilket konstigt ställe, som att komma utomlands. Vännen och Gubben sneglar och flinar åt mig och mina förutfattade meningar.

Får vi bjuda på mat? Frågar de.

-Ja, bara det inte är alltför starkt kryddat… Vi är ju inte vana, säger jag med ett lätt skratt.

-Nej då. det skulle det nog inte vara. Lovade han och verkade road över min finländskhet.
Vi blev bjudna på makaroner och ketchup med morotsbitar.

Häftiga kryddor, tänkte jag men undrade VAR vi skulle äta, jag kunde inte hitta ett enda bord någonstans.

-Här, sade min vän och brädde ut tidningspapper på en stor matta mitt på vardagsrumsgolvet. Irakiern garvade försynt till min reaktion och började klä på sig ytterkläderna… han skulle på ett möte.

Jag tittade mig omkring och märkte att jag inte hittade en enda säng häller.

-Var sover ni? Frågade jag Irakiern när han susade förbi för att hämta sina glasögon från diskbänken.

Han log och gjorde en långsam rörelse med handen över ”matbordsmattan”

-Här.

Jag blev mållöst förstummad, och avbröt efter en stund mitt stirrande, sen stängde jag min gapande mun, och tittade frågande på min väninna som fnittrade och kuttrade i Irakierns famn. Jag kunde bara inte fatta att någon som äter makaroner och ketchup inte har ett matbord, utan äter på golvet och senare bäddar de ut en dyna och ett täcke på mattan för att lägga sig för sömns… Hon njöt av min förvåning och stumhet.

Irakiern drog på sig sin svarta yllemössa och sina handskar. Han smättade till vännen min på baken och lovade vara snart tillbax igen.

-Jag städar undan och diskar, så vi kan gå och lägga oss direkt fnittrade vännen.

Irakiern blinkade tillbax. Han gick. Vännen mötte mitt frågeteckenformade ansikte, fnittrade öppnade dörren och ropade ut i trappan:

-KOM DU IHÅG BOMBERNA OCH ARSENIKEN!?!

Andra bloggar om: Fördomar, Kulturer, Vänner

dagbok

När mannen syr docka-blöjor.

Andra bloggar om: Dagbok, Handarbete, Man, Symaskin

Ett bloss för moster Lillie

Vi som lever
Är bara de döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& odödliga rockn’rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans -
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& Dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade reglar & tjat
& ord som hata & hat
Så
Ta ett bloss på moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie
För lyckliga Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförsbackar
Hon sa hon var fyrtiotvå
Sånt ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På alla Helgons Dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie
Som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla Hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sit Downtown Train
Till Prince i Purple Rain

- Bodil Malmsten

Andra bloggar om: Bodil Malmsten, Dikt, Författare, Litteratur, Poesi

dagboken

Idag har jag vuxit!

Första gången på länge, hade jag ordentlig ångest. Har faktist inte känt av ens en susning av panik sen före julen. Då var attackerna så häftiga att jag fick en ny medicin, som verkligen fungerat, och fungerat till så stor grad att jag helt glömt bort hela känslan av ångest…

…Utom då idag. Jag vaknade med ångest och sakta men säkert höll det på att utarta sig till ett panikanfall. Det var vidrigt, och hela min tro på en ångestfri framtid rasade samman. Kände mig som om jag höll på att kvävas och försökte förstå hur jag överhuvudtaget ens överlevt de långa veckorna och ibland till och med månaderna med ständig ångest, tårar och smärta.

Jag blev rädd, rädd att den här känslan, den krypande ångesten jag inte kunde skaka bort, nu var här för att stanna. Jag kände mig dum och snopen, att jag inte fattat att uppskatta den tid sen julen som jag varit utan ångest… Hur hade jag varit så dum att jag trott att dom här strömmarna av obehag och plågande kraft skulle lämna mig ifred i framtiden? varför hade jag inte förstått att vara tacksam över tiden jag fått känna på livet, utan rädsla och utan en kvävande rem kring halsen och magen och utan känslan av att ständigt vilja springa ut ur sin kropp?

Jag var rädd för att jag den här gången inte mera skulle orka.

Men jag fick krafter, vet inte varifrån och varför. Men jag lämnade min mat, mitt kaffe och allt jag försökt koka ihop för att få nåt ätbart i mig, om ångesten skulle lätta då blodsockret stigit. Jag lämnade allt och tog jackan på mig och gick ut. Med min skrikande migrän och kvävande hals, med rädslan över att vara rädd och gråten skrikandes i min kropp, bärde mina egna ben iväg mig mot skogen. Jag fattade inte vad jag höll på med eller om jag skulle komma hem igen eller hur jag ens klarade att vara ute med denna smällande migrän, men mot skogen traskade jag.

Skogen, min STÖRSTA rädsla. Att gå ensam i skogen. Det har jag aldrig gjort i mitt vuxna liv, jag är livsrädd för skogen. Småningom började jag känna hur ångesten på nåt vis fick större utrymme. Den fick en större yta att härja på, därmed bläv den mildare. (Som blandsaft… Sättar man mera vatten blir saften svagare, desto större glas du har desto mera vatten ryms det och desto svagare blir saften, ända tills den smakar bara vatten…) Jag gick djupare in i skogen och till sist försvann ångesten, paniken, allt var borta. Det var knäpptyst. Stilla. Jag stannade, stannade för att se mig omkring.

…Jag var ensam ute i skogen, i tystnaden. Jag var inte rädd.

Jag blev så lycklig, att jag började gråta och nu är jag inte rädd för ångesten och paniken mera. Jag tror jag kan ta den under kontroll.

När jag for ut utan att veta vad jag gjorde, hade jag satt på mig bara ett par små skor med öppna hälar. Med totalt leriga och dyblöta fötter och en huvudvärk som inte bad om förlåtelse, började jag med stoltheten och glädjetårarna att söka mig tillbax mot hemmet. (Hade dock vandrat så pass långt att jag inte hittade tillbax i tid, utan direkt från skogen fick jag hoppa på en buss och fara till dagis och hämta barnen.)

Men jag klarade det. Och utan att någon var där och tröstade mig.

Jag kände att jag vuxit.

I dag har jag vuxit.

Andra bloggar om: Liv, Panik, Rädsla, Ångest

dagbok

Näshörning!
Värsta äckliga grejen.

Idag köppte jag en sån här. Har i flera år garvat högt till alla som föreslagit till mig att regelbundet skölja näsan med en av dessa:

Nu skrattar jag inte mer.
Nu rekomenderar jag.

Skölj näsan för att:

-Få lindring vid bihåleinfektion
-Förebygga förkylning.
-Få hjälp vid torra slemhinnor.
-Underlätta vid allergi.
-Hålla näsan ren från smuts och damm.
-Hålla näsan fri från pollen.

Mm…

Så här gör du:

1.Ta en struken tesked med finkornigt salt, gärna havssalt. Blanda det i kannan med kroppsvarmt vatten. (Cirka 37 grader.)

2. För ”grejen” in i näsan, samtidigt som du håller hakan fast i bröstet. Luta huvudet över handfatet.

3. Öppna munnen och andas lugnt. Då rinner vattnet ut genom den andra näsborren och ner i handfatet.

4. Låt slem och smuts rinna en liten stund. Snyt sedan näsan. Kolla att du får ut allt vattnet ur näsan.

Ha-ha!
Så hem och skölj näsan nu allihop, det var riktigt kul.

Andra bloggar om: Näshörning, Bihåleinfektion, Hälsa