Sonen 4år funderar och grubblar.
Sedan babyn fötts har det liksom varit lite svårt att fara någonstans, två barn är betydligt mer en ett… Nu har det dåck gått över ett år sedan babyn föddes och sonen, som redan som en vecka gammal fått hänga med på mammas och pappas äventyr, tycker att de nu börjar bli lite tråkigt.
”Mamma, NÄR skall vi gå till pappas kyrka? Jag saknar att vara i pappas kyrka…”
(”pappas kyrka”, är den församling som vi varit aktiva i, och även gubben en tid jobbade i som kanslist. Där av namnet ”pappas kyrka”)
”Mmm…” Svarar jag,
”Vi skall nog börja gå där igen. Mamma saknar också dit.”
”Men varför har vi inte farit dit?” Frågar sonen.
”Det är så svår, då det inte finns riktigt nåt ställe för barnen, vet du så där som i farmors kyrka…”
”Mmm, men mamma, JAG kan ta hand om beibin och leka med henne”
”Jo, nå vi skall se nu när dåm börjag bygga om kyrkan, att var är vi då”
Sonen stannar upp, tittar upp på mig.
”Bygger dåm om pappas kyrka?” Frågar han med tefats stora ögon.
”Jo, dåm skall lite bygga och göra den liksom lite bättre”
Sonen fortsätter med sina stirrande ögon: ”Aaj, bygger dåm på kyrkan där utan på? De blir inte en ny kyrka?”
Jag bestämmer mig för att sonen, som till sin natur alltid oroar sig för allt, inte i detalj behöver veta hur och var det skall byggas, och försöker avrunda samtalet med ett: ”Jepp, ovanpå, där bygger dåm, det blir så bra så!”
Nu fortsätter han att promenera, lite lättad.
”Ovanpå… Inte där inne…” …Mummlar han med blicken i marken.
Mitt i allt vänder han sig häftigt mot mig och frågar:
”Men det är väll samma där inne…? …De är väll samma Gud och så? ….Samma vänner?”
Mitt hjärta började le. Och jag försökte hålla mig saklig, fast jag skulle ha villat jubla av lycka.
”Samma där inne, samma Gud och samma vänner”, svarade jag med ett leende på läpparna.
Sen traskade vi tyst vidare hand i hand måt Sveaborgsfärgan.
Andra bloggar om: barn, församling, Gud, kyrka
RosaCarina i förorten 
Lilla Bebbe har så stora tankar. Han är för härlig!
Han har så rätt så tidigt.