Några sekunder

I dag, har ALLT som kan gå fel, gått fel.

Ja, eller rättare sagt:

Idag, har allt det som  bara inte kan gå fel, gått fel.

Jag är tung i hjärtat och besviken. Besviken på hur fullvuxna sofistikerade människor kan bete sig så SKIT!!! Inte heller bara besviken, utan förvånad, paff, och helt till mig.

Ni fattar ju inte vad jag talar om… Men de var inte pointen heller.

Pointen var, att jag mådde riktigt dåligt och var utmattad. Hade gråten i halsen och…

Sen kom min lilla krångliga son, som överlag också sugit musten ur mig idag med sina ”jag kan ingenting- ångests-anfall.”

Han stog och tittade på mig en stund, medan jag tömde badrumsgolvet på blöjjor. Sen tog han tag i min överarm, så jag var tvungen att stanna upp. Han trippade fram från min vänstra sida, så att han kom att stå mittemot mig. Sen tittade han mig i ögonen och sade:

”mamma, tack för att du e min mamma”

Allt hände på bara någon sekund. Men det fick mitt tunga hjärta att dra efter andan, så att kramppen släppte. Jag andades ut och kramade sonen. En tår föll ner på min kind, och jag kände en fläckt av lättnad.

Sen sa jag:

”Tack för att du är min son.” (Det hörde han dock inte mera, för han hade börjat leka med sina små muggar och koppar, medan det varma vattnetfrån duschen rann ner över hans rygg.